fredag 16 oktober 2015

Bilförsäljaren och snickaren

Som om jag vore en trasig bil pekar jag noggrant ut mina brister och tillkortakommanden, innan jag ens har tagit en ton. Jag är så rädd för blottandet att jag gör det ÅT personen som sitter framför mig vid pianot, innan denne ens har hunnit fattat sin egen uppfattning. -Här är lite rost och motorn behöver servas, bromsklossarna är nog lite slitna och bilen är ju inte riktigt "rätt" nyans av blå. Så beter jag mig, som en dålig försäljare av begagnade bilar. Och det är så fruktansvärt svårt att stå där rakt upp och ner och stå för sig själv och sitt instrument. Det är ju jag, min kropp, mina erfarenheter, min musikalitet...min själ, som ska bedömas och tolkas av någon annan. Pianisten/sångläraren/coachen/iblandKosma - tittar på mig! Emelie, jag vet att du kan sjunga! Du behöver inte bevisa det. Nu jobbar vi på detaljerna, hantverket. Mitt hjärta slår hårt i bröstkorgen. Det är klart jag vet att det är därför jag är där! Inte för att bevisa något för någon, utan för att lära mig mer. Få fler verktyg i MIN verktygslåda. Då kan jag ju inte stå där och bygga något, när jag ännu inte blivit erbjuden verktyget till att bygga det. Jag lägger ner hammaren och sågen. -ok! Låt oss prata spikar!

fredag 9 oktober 2015

Ner för kullar och upp för berg

När man har en dröm att bli operasångare finns det en flaskhals, nej, ett nålsöga man vill ta sig igenom; nämligen att komma in på en operahögskola. Jag är helt övertygad om att man kan ta andra vägar för att komma fram till samma mål, men nog kan man säga att operahögskolan är den närmaste? Jag har lyckats ta mig igenom nålsögat, ut på den vackra vägen som lovar att ta mig framåt utan kringelkrokar och sidospår. Vart jag hamnar kan vägen inte säga, men den kan ge mig trygghet de kommande tre åren. Det är min första dag på utbildningen. Allt är nytt. Ny stad, ny lägenhet, ny person som jag bor med, utan min man, min hund och mitt hus. Ny säng, nya gatunamn, byggnader, lärare, klasskompisar, förväntningar, förvirringar, system, nycklar, salar, papper, scheman, PUNKT. Andas! Två timmar innan jag ska vara på plats vaknar jag, fixar mig och går iväg. Vägen är nästan rak, men med små kullar som leder mig upp och ner i en rask takt under en timma, innan jag når Götaplatsen. Jag är överlycklig! Utbildningen verkar (och har visat sig vara) fantastisk!!! Den är bättre än jag någonsin vågat hoppas på. Det är en fin klass jag möts av. Med tre sopraner, tre tenorer och så jag. Under de två första veckorna inser jag hur fint utbildningen är planerad. Hur anpassad den är efter oss och våra behov och mål. Jag svävar fram på små rosa mål och går varje dag hela vägen till och från skolan. Utan problem tar jag mig upp för mitt berg och fyra trappor utan hiss. Plättlätt! All undervisning sätter igång nästan helt en vecka efter skolstart. Drama, kammarmusiksföreläsningar, sånglektioner, rörelse, instudering och tal och från och med tredje veckan är vi i full galopp framåt. Jag känner hur jag rusar fram på vägen. Hur mina krav på mig själv växer. Kullarna på väg till skolan blir backar och till sist berg att bestiga varje dag och jag kippar efter luft både dit och hem. Halva tiden väntar jag på att någon ska "avslöja" mig, jag ska ju inte vara här! Jag hade ju bara tur! Jag kan inget egentligen! Jag är en bedragare. Andra halvan jobbar jag som en galning för att bli bäst! Varje dag, mer än jag någonsin jobbat. Intensivare, mer strukturerat. Det går inte ihop. I mitt huvud går det inte ihop. Jag vet inte vem jag är riktigt längre. Allt har så fort ändrat förutsättning. Kullarna har blivit enorma berg, promenaderna har blivit maratonlopp. Jag låter inte längre som jag gjorde i våras, för en månad sedan, en vecka, igår. Vem är jag? Det vet jag inte! Jag åker spårvagn hem. Orkar inte längre gå, hinner inte, vågar inte, VILL inte! Men jag måste gå den sista backen upp för att komma "hem", klättra upp för de fyra trapporna nästan på knäna. Uppgiften tycks mig för stor, kraven för tunga att bära med mig upp för backen. När jag svettig, andfådd och illamående kommer innanför dörren, kastar jag av mig jacka, skor och väska och slänger mig ut på balkongen för att få luft. Det har hunnit bli mörkt och jag möts av en utsikt som är bedövande vacker. Jag ser nästan hela Göteborg! Och överallt lyser det från stadens alla fönster. Backa teaterns vita neonskylt och Masthuggskyrkans upplysta fasad. Helt plötsligt inser jag hur fullkomligt värt besväret det är. Att vägen FÅR vara en uppförsbacke. Hur det ibland får kännas läskigt, nervkittlande och jobbigt. För utsikten är värd det. Varje dag går jag utanför dörren, öppen för nya äventyr, erfarenheter, insikter, kunskap och kommer hem till min utsikt, men som en annan människa. Utsikten är den samma, men ögonen som ser på den förnyas gång på gång. Är det svindlande och läskigt? JA! Men det är värt det!!! Var ända litet steg är värt det.

onsdag 6 november 2013

Kosma Ranuer - att växa med uppgiften

Vi sitter mellan en av Kosmas arbetspass och pratar över en kopp kaffe. 
Trots att vi bor ihop, är vissa perioder av året fyllda av egna projekt och tunt om tid tillsammans. 
Inför en ny roll ger han sig ett strikt schema som gör att han tillbringar mycket tid i sin sångstudio. 
I början kan han vara hemma för uppgiften, men efter ett tag kräver arbetet mer isolering, 
då det brukar uppnå starka ljudnivåer och mycket nötande av text och melodi. 
Det skulle slita på oss båda att behöva höra den andra öva hela tiden. 
Jag måste säga att dessa fikapauser är underbara, vi kan sitta och få diskutera av oss eller fråga varandra saker om arbetet, ibland för att få uppmuntran, ibland för att få veta om man hamnat lite från spåret eller ej. Vi kan varandras röster väldigt bra vid det här laget och det gör att man lätt kan säga om det den andra gör låter hälsosamt eller ej osv. 
Jag förvånas ofta över hur ett parti han har sjungit för mig tidigare i veckan kan låta så annorlunda efter att han stått i sin studio några dagar själv. 
Hur rösten kan landa och mogna i ett parti. 
Det var något jag hade svårare att avgöra förut, 
då vi inte hade egna utrymmen att öva och jag hörde honom varje dag. 
Helt oförberett börjar jag fråga honom lite frågor och det eskalerar till en intervju som underbart nog faktiskt lär mig mycket nytt om den underbara man som inspirerar mig så mycket varje dag. 
Med hans tillåtelse ska ni nu få ta del av den inspirationen. 

Vad inspirerar dig i ditt yrke/ hur finner du inspiration: 
- Omgivningen. Inspirationen kan komma från de mest oväntade håll, men i mitt fall sker det ofta när jag ser en bra film eller läser något. Någon kan berätta något eller något jag upplever själv. 
Helt enkelt saker som berör mig: inspirerar mig.

Vilka är dina förebilder: 
- Jag kommer inte undan att säga Bastianini, i regel många av dom stora sångarna från den tidigare generationen. 

Hur tror du det kommer sig: 
- Jag tror att det inte krävdes av dom att vara färdigutvecklade sångare i samma stund de började sjunga.

Hur förbereder dig inför ett jobb: 
- Nu mera så grundligt som möjligt med research och en djupgående analys av rollen och börjar sjunga på rollen ganska långt in i processen. Jag startar med texten och bakgrundshistorian och lägger musiken sist. det är för att jag tror att min kunskap om partiet kommer redan från början plantera de nyanser och färger som partiet kräver och som sedan kan utvecklas och fortplanta sig i musiken och färga av sig i min sång.

Vilket är ditt bästa opera minne: 
- Det var att göra Triptyken i Riga. 
Jag fick sjunga både Michele och Gianni Schicchi under en och samma kväll. Rollerna är väldigt olika. Det var en utmaning och jag klarade av den. Jag fick verkligen växa med uppgiften. Jag längtar ofta tillbaka till just dom rollerna. 

Vilket är ditt bästa publikminne: 
- Det är faktisk inte opera, utan Tom Waits på cirkus. Han är en av de största artisterna som finns. Ett bra exempel på något som inspirerar mig: ett bra artisteri är ju ett bra artisteri oavsett om det är en operasångare eller inte. Jag och min kompis satt på första raden och bara dreglade över hur bra han var.

Berätta om din debut: 
- Den var i Malmö som Monterone i Rigoletto. Jag hade precis flyttat dit och på tåget träffade jag Fredrik Zetterström som sa att han just tackat nej till rollen och att jag borde söka den. Så blev det och det kändes overkligt när jag fick veta att jag fått rollen. Rollen är liten men betydande och kräver vacker sång, så uppgiften kändes betydelsefull och utvecklande.

När blev du biten, vilket ögonblick visste du att det var opera du skulle jobba med: 
- Jag slog vad med en kompis att jag kunde sjunga opera (då hade jag inte en tanke på att sjunga) och på en teaterpremiär satte hon dit mig igenom att presentera mig för en man som visade sig vara sångpedagog, jag kunde inte backa ur och fick ta en sånglektion för mannen som var visade sig vara Dag Schantz. Efter den lektionen var jag biten och bara några lektioner senare visste jag att det var detta jag ville hålla på med.

Ger du några offer för din konst: 
- Absolut, hela tiden på många olika plan. Jag tycker att man ger offer på samtliga aspekter av ens liv. Men det är absolut värt det, för livet berikas och man får något annat tillbaka i exakt samma aspekter. Det är vad som menas med att leva för konsten, för mig.

Vem har varit din största motor - hjälpt dig att utvecklas: 
- Utan tvekan Oscar Figueroa. Jag har haft flera viktiga människor i mitt liv, men den absolut viktigaste var Figueroa som fanns där precis i början av min utveckling, 
på precis det sättet jag behövde.

Vad är det viktigaste i operakonsten: 
- Äkthet

Favorit opera: 
- Boris Godunov

Har du något mål: 
- Att dö lycklig.

När känner du att du får som mest erfarenheter: 
- När jag får utmaningar som jag klarar av.

Har du något motto: 
- Allt ordnar sig men inte nödvändigtvis av sig själv.

Drömroll: 
- Jag skulle verkligen vilja göra Rigoletto.

Favoritroll: 
- Boris Godunov, men det är inget jag ser mig själv sjunga i nuläget.
Var är du om fem år: 
- Förhoppningsvis mitt i karriären.

Vad är viktigast för dig i arbetsprocessen: 
- Nyfikenhet

Om du fick gå din utbildning igen vad hade du gjort likadant och vad hade du gjort annorlunda: 
- Jag hade fortfarande satt sången först; övat jätte mycket och utforskat rösten. 
Det jag hade gjort annorlunda... jag hade satsat på att lära mig spela piano. 

Vad gör du precis innan du går på scenen: 
- Tar ett djupt andetag, tänder lampan och kastar mig ut.

Do or don´t do?: 
- Gör det!

torsdag 29 november 2012

Gästbloggare: Anna Eklund-Tarantino

Nu är det tyst. Han har lagt sig, två våningar upp. Hans glada kvällssång har stillnat.
Kanske skulle man tro att det är skönt. Kanske är det skönt, jag vet inte.
Från att ha levt ett liv där varje stund på dygnet varit full beredskap för att inte något allvarligt ska hända, med toalettdörren öppen, sittandes på kanten av stolar, beredd på det stora utbrottet, vaknandes av minsta knäpp på natten med vetskap om att min djupa sömn kan innebära livshot för småsyskonen…
Och nu..
Nu jobbar jag oavbrutet för att inte känna av det stora hålet.
Det är inte så att harmonin infinner sig när han har flyttat hemifrån. Han är glad och stolt och stor och mår fantastiskt bra i sin egen lägenhet med assistenter dygnet runt. Ordning, reda och lugn.
Ibland går jag upp och knackar på. Om han vill, blir jag insläppt, inte alltid. Jag ber om en kram och får den. Vi kramas länge. Sen vill han vara ifred. Han övar.
Så mycket kamp, och så framme vid något som blev så mycket bättre än jag vågat hoppas på.
Jaha. Så blev livet så enkelt att det känns som om jag fuskar. Att det inte är på riktigt. Lite akuta besök på barnsjukhuset då och då håller mig kvar. Jag kastar mig in i omöjliga projekt. Startar festivaler, snor runt, spelar in skivor, är med i kampanjer, kämpar mot orättvisor, springer och tränar, startar konsertserier, jobbar tills jag somnar över datorn. Jag har visioner och nu kan jag förverkliga dem. Plötsligt får jag oväntade hedersuppdrag. Jag kan dela med mig av min kunskap som jag fått
 I familjen ska vi hitta varandra. Mellansyster som alltid försvarat sin storebror trots att han gjort henne så illa. Lillebror som gömt sig under borden av skräck och så maken och jag . Vi bråkar och fäktar och famlar.
Jag har fått leva på riktigt. På kanten till avgrunden i varje stund. Svart eller vitt. Tårar men så många skratt. Stunder då tiden stått stilla av skönheten i det riktiga och verkliga. Stunder av här och nu. Det vi också i sällsynta ögonblick får uppleva i musiken. Här och nu. Det jag tror kan uppträda i krig.
Sömnen kommer inte gärna. Då inte längre hjärnan är fylld av alarmberedskap bubblar kreativitet och idéer upp som en flodvåg.
Fortfarande är han min läromästare.
När han ska uppträda går han upp kl 05 varje morgon och övar. Han blir arg då man stör honom. Han övar om och om igen. Sjunger. Spelar. Han kryssar antalet dagar det är kvar till uppträdandet. Inget lämnas åt slumpen. Högt skanderar han det han ska säga som presentation framför spegeln. Om och om igen. Den stora konstnärens kompromisslöshet.( Jag tror inte att Beethovens kompositioner hade mått så bra av lite skönt facebookande). Att lyssna till den inre rösten av vad som egentligen kallar. Det ska jag lära mig. Det vill jag lära mig.

Hej!
Jag heter Anna Eklund-Tarantino och är utbildad operasångerska och har gjort ett trettiotal huvudroller. Jag jobbar också som personlig assistent, arbetsledare, producent av konserter och festivaler m.m.
Jag har tre barn. Mattias 18 år med Downs syndrom och autism, Mikaela 11 år och Oscar 7 år. Jag bor i Solna och i Dala-Floda i Dalarna. Jag har startat en festival i Dala-Floda där  ”specialbegåvade undomar ” är varmt välkomna att vara med i operauppsättningar.
Jag är en rätt glad skit och tror att man kan forcera berg med övertygelse och glatt humör.
I helgen släppte jag en Mozartskiva och på fredag är jag med i en intervju med Gunilla Brodrej  på Expressen på itunes. ”Ligga med Gunilla Brodrej”.
I sommar kommer jag att producera halva ”Musik på Slottet” tillsammans med Maria Lindal som leder Rebaroque.
Jag kom just hem från en turné i Australien och har projekt i Sydafrika som väntar.

torsdag 22 november 2012

En glimt av Thiago Arancam

Thiago är en väldigt speciell tenor. Hans karriär är en rak väg uppåt och han verkar inte sluta klättra. 
En fantastisk sångare som offrar mycket för konsten. 
Men med tanke på hans späckade schema är offren oundvikliga och ger mången frukt. 
Jag vet inte hur många gånger han byter destination under ett år, 
men jag vet att han och hans fru Michela (en nämnvärd kvinna) inte är hemma 
i sin egen lägenhet i Monaco många dagar om året och då är det bara för att tvätta 
och packa nya väskor.

-Raguuuu! Mmmmm, you´ll love it. 
Han slickar sig om munnen och klappar sig på magen. 
Jag och Kosma är  inbjudna på middag till våra grannar i Riga, Michela och Thiago. 
Michela har låtit ragun puttra hela dagen och det luktar övermänskligt gott. 
Thiago sitter och spelar Angry Birds på mobilen när vi kommer. 
Han känns nästan som ett barn, så naiv och oskyldig. 
Men när han står på scenen och sjunger blir han någon annan. 
En djup och livserfaren man. Bakom det naiva intryck som Thiago ger privat 
tror jag att det finns många stora livserfarenheter. 
Man kan inte uttrycka det han gör i sången om man inte har levt. 
Vi sätter oss till bords och serveras den godaste Italienska middag jag haft. 
Thiago njuter i fulla drag och lever upp när han pratar om opera. 
Den knaggliga engelska han annars pratar flyter på som en stormig flod 
och armarnas rörelser blir stora och yviga! 
Michela tittar på mig och ler. 
-Du förstår Emelie, han pratar inte om något annat på det här sättet.
Vi skrattar. 
-Jag kan se det, svarar jag.

Kvällen fortsätter i glada vänners lag. 
När jag träffar Thiago nästa gång är i Stockholm. 
Hans engelska är nu lika flytande hela tiden som den var då han för något år sedan 
pratade om opera. Men fortfarande sprudlar han av naivitet. 
Jag älskar det, att alla dessa platser inte har förstört honom, gjort honom världsvan eller bitter. 
Han är samma Thiago som jag träffade för första gången i Riga. 
Det är bara att beundra denna livserfarna, naiva, vackra man 
och hans underbara kvinna vid hans sida.

onsdag 14 november 2012

Paulina Pfeiffer - Wonder woman

Som om det vore för sex år sedan rusar Paulina emot mig och ger mig en kram i korridorerna av mitt berg i Hammarby Sjöstad. Då, för så många år sedan gick jag klassisk sång och hon operastudion år 2 och jag såg upp till henne som en superkvinna, lika mycket nu som då. Det känns som om tiden stått stilla och väggarna skvallrar fortfarande om hennes otroliga person. Vi går och gör ett photoshoot och sedan värmer vi oss från oktobers 10+grader på ett mysigt bageri i den lilla leksaksstaden, denna vackra sjöstad. Vi fnittrar och jag pratar och jag kommer mig knappt för att börja intervjun, men har ändå några frågor som jag bara måste få svar på. Så vi lägger ifrån oss bullar och koppar och sätter igång.

Vilken var din debut? - Det jag tror att min agentur anser som min debut är när jag var i Paris och gjorde Adalgisa i Norma. Men jag ser nog snarare Södertäljeoperan som min absoluta operadebut. Det var mitt första betalda jobb och jag fick göra en hel roll. Jag gick fortfarande i skolan då, men på skolan hade jag bara gjort utdrag ur operor, så det var något nytt för mig. Det var när Södertäljeoperan satte upp Mefistofele. Jag sjöng Margareta. Om jag var nervös? Nej jag minns inte att jag var det, det brukar jag konstigt nog inte vara. Vincent skojar ibland om att jag är lite robotaktig när jag är knäppt lugn innan något framträdande.
Visst känner jag förväntan och pirr, jag vill känna av det när det är en föreställningsdag. Men inte mer än så. Mer ett ”nu jäklar kör vi”.

Paris var fantastiskt. Fantastiskt och jätteroligt. Jag sökte dit medan jag gick sista terminen på Operahögskolan och de erbjöd mig först rollen som Norma. Men jag tackade nej. Det kändes som en för stor uppgift att få direkt efter skolan. Istället gjorde jag Adalgisa och kom dit väl förberedd och kände att jag hade marginaler. Att vara där själv utan familj lärde mig massor. Jag lärde mig vad man måste vara säker på; veta hur man vill sjunga och vad som är bäst för just min röst. Eftersom varje dirigent och regissör alltid har sin idé av verket. Då måste man ha båda fötterna på jorden och veta vad man gör. Vi gjorde Norma med tidstypiska instrument, vilket betydde att allt var lite lägre stämt, och dirigenten ville ha nästan dubbla tempin än vad man nu normalt brukar göra. Regissören ville ofta att jag skulle hoppa upp på en häst eller göra kullerbyttor. Jag tycker att man alltid ska våga prova regissörers och dirigenters idéer, för att sedan känna vad som funkar för en och inte. Man kanske inte som Norma kan hoppa omkring och göra kullerbyttor medan man sjunger, vilket hon inte ville. Regissören blev lite irriterad på henne och sa att -Men Paulina kan ju, och tittade förevisande på mig. Men jag kanske inte ens sjöng då. Det är ju lite svårare att orka göra tokigheter samtidigt som man sjunger Norma, denna jätteroll. Vi skrattar. Det är underbart vilken självdistans hon besitter. Jag blir så inspirerad av Paulinas syn på livet och på yrket. 
-Jag vill inte vara SOLIST, då man inte vill kännas vid kör och orkester. Alla behövs. Vi gör alla det här tillsammans och alla jobbar lika hårt för att vi ska lyckas beröra en publik. Det är det som är så kul t.ex. nu på Folkoperan, vi sitter till och med i ”orkesterdiket” och sjunger. Vi är en enhet.

Vad gör du för förberedelser? -Jag tycker om att ha gott om tid när jag ska lära in ett nytt stycke. Ha tid med instuderare och språklektioner om det behövs. Det längsta jag har vetat om ett jobb var drygt ett år i förväg. När man börjar sceniska repetitioner måste det musikaliska sitta i kroppen. Det är skönt att lära sig musiken och sedan kunna lägga den åt sidan. När man tar upp det igen så har man lärt sig så mycket. Det är konstigt och spännande hur mycket vi arbetar i vårt undermedvetna. Om jag korvstoppar, då minns jag ingenting två månader senare. En sak som hände mig under uppsättningen av Blåskägg var att vi bytte ut en del text som inte fungerade riktigt, ganska tidigt under repetitionsperioden. Inte så mycket, bara några ord här och där. När Terje, som sjöng Blåskägg, sedan under en föreställning gjorde något oväntat sceniskt, kom helt plötsligt den gamla texten ut ur min mun. Jag hade hunnit sjunga på den gamla texten under ganska lång tid innan vi ändrade. Så där kom den, när det hände något ovant.

Har du gjort offer? -Inte än. Men om jag får barn kommer jag nog att känna annorlunda. Och jag vill ju ha familj. Men inte just nu. Jag är så nöjd med hur jag har det och jag vill smida medan järnet är varmt, om det nu är varmt. Vi skrattar igen. Jo men det är det ju säger jag. -Ja, men jag har inte gjort några offer än i alla fall, säger hon. Att Vincent är på ett annat ställe (Berlin) är jobbigt så klart, att behöva vara ifrån varandra. Först kändes det bra att få längta lite. Men nu har jag längtat klart, nu är det inte kul längre. Hon skrattar. 
Men jag njuter av att han får göra saker som utvecklar och styrker honom och att jag får göra det som utvecklar och styrker mig. Det skulle vara egoistiskt av mig att begära att han skulle sitta här, när han så tydligt får ut så mycket av sin resa där. Han begär ju inte det av mig heller. Men till våren har jag inte så mycket jobb och kommer att åka dit och träffa coacher. Kunna ta det lugnt och börja jobba på nya saker.

Vad inspirerar dig? -Produktioner. Bra sångare, som Ulrika Tenstam denna urkvinna. Att se henne stå på scenen i Maskeradbalen inspirerar mig. Människor som ger järnet. Men även en promenad så här på hösten i vackert väder eller att jogga, träffa vänner. Livet inspirerar mig.

Om du fick gå studietiden igen skulle du göra något annorlunda? -När jag sökte Operastudion, så sökte jag deltidsutbildningen. Men när jag fick hem brevet så stod det att jag kommit in på heltid. Jag trodde att det blivit något fel, så jag ringde till receptionen och sa att det måste stå fel på mitt papper. De sa förstås att det visste ju dom inget om. Men det visade sig att det stod rätt och jag kom till skolan utan att riktigt veta vad jag ville eller vad som förväntades av mig. Många andra studenter var redan så inställda på att söka och komma in på operahögskolor och laddade och mådde till och med kanske lite dåligt. Jag hade först inte tänkt mig en karriär som operasångerska. Jag ville bara sjunga ett år innan jag påbörjade ”riktiga studier”. Jag drogs dock med i sökandet och förberedelserna men i någon slags naiv lustfylldhet. Det skulle jag vilja uppleva igen. Hade jag vetat om allt hårt arbete och de prövningar jag faktiskt skulle ställas inför så hade mina upplevelser säkert blivit mer kravfyllda.
Jag sitter förvånad där och insuper hennes minnen. Livet som operastudent är för många kantat av prestationsångest och händelser man anser livsviktiga att de ska inträffa för att man ska lyckas. Men här sitter hon och säger att hennes utbildning har varit lustfylld och kantad av lek. -Men när jag står där, fortsätter hon, när jag står där på sökningar eller föreställningar då är det blodigt allvar. Och ju mer tiden går sätts det större och större press på en, ju högre förväntningar har folk. Det är förväntningarna som är jobbiga. Både mina egna och andras. Jag frågar mig alltid om jag kan leva upp till dem? Men jag kan bara försöka göra mitt bästa, mer går inte. Jag är tävlingsmänniska och tävlar alltid med mig själv för att utvecklas, men jag är ödmjuk inför uppgiften. Jag är så lycklig att jag får jobba med det här, för det är ingen självklarhet.

Do or don´t do? -Man ska! Om man känner att man måste. Sen är det jättemycket som är negativt på vägen. För man står och blottar sig hela tiden och alla tycker alltid något om en. Men det positiva överväger. Jag har ett minne från Bohème då jag och Rodolfo i sista akten sjunger om min mössa, när jag ska dö. Då under en föreställning, hände det där magiska som man arbetar för och önskar att hitta. Jag, Rodolfo, dirigenten och orkestern var ett och tiden stannade. Det är fantastiskt de få gånger när tiden stannar, man vill bara vara kvar i det ögonblicket för evigt. Då känner jag hur lyckligt lottad jag är som får vara med om detta. Just jag. Men jag blir ledsen när jag ser så många sångare som är jätteduktiga artister och som går runt och inte har jobb. Det gör mig beklämd. Men jag skulle ju aldrig råda dem till att inte göra. Det finns så många vägar man kan ta för att komma fram till samma mål.

Jag stänger av inspelningen på mobilen. Det finns inget och ändå så mycket mer att säga i detta ögonblick. Superkvinnan och jag sitter en stund till och pratar om allt och ingenting. Det känns som om min energi fördubblats och jag åker hem med ett leende och nya tag.

onsdag 7 november 2012

En glimt av Yngve André Søberg

En sångare jag tycker är värd att rikta blickarna emot är basbarytonen Yngve André Søberg. 
Yngve är fast anställd på operan i Oslo och medverkar 2012 bland annat som Hobson i 
Peter Grimes och Marcello i La Boheme. 
Han har en trygg varm stämma som får en att smälta totalt. 
(Säg inget till Kosma) men jag blir lite kär i Yngve varje gång jag hör honom sjunga. 
Hans röst framkallar ”liksom” 14 åringen i en och man blir kär på det där pop-bands-kära-sättet 
då man bara vill stå vid scenkanten och skrika sig hes av lycka, för han är verkligen den 
ultimata hjärtekrossaren i operavärldens ”boyband”.

För några år sedan var Yngve i Stockholm en sommar och hälsade på. 
Vi lät uteserveringarna avlösa varandra och utflykterna var många, 
fyllda med prat och skratt. 
En kväll när vi var på väg hem genom Stockholmsnatten till vår lägenhet på Folkungagatan 
stannade en spinkig, krokig, berusad...man (han var i 30 års åldern) framför oss. 
Han puttar till mig för att komma fram till Yngve, 
då Yngve ställer sig framför mig och motar bort den fulla mannen.
-Vill du ha spö? Säger mannen, väldigt luddigt. 
Yngve tittar på honom. 
-Ursäkta vad sa du? Vill du ha hjälp? Frågar han vänligt. 
Mannen vinglar till och svingar sin knytnäve, men missar med ungefär två meter och faller i backen. Yngve hjälper honom upp och då vaknar mannen till. 
-Jag ska fan slå ner dig. Först nu förstår Yngve vad killen sagt. 
-Men vad har jag gjort? Du knuffade min vän och jag ville inte att du skulle göra det igen. 
Mannen svarar bara att han ska få spö. 
Då sträcker Yngve lite på ryggen, inte mycket, bara lite. 
Drar in minimalt med luft i bröstkorgen, men den spränger som om han andats in ljudligt. 
Mannens vän som stått tyst bredvid reagerar nu och försöker få bort sin vän 
som tycks kort som en stubbe genomfört med Yngve som står där som ett stort, majestätiskt träd. Men mannen vill inte lyssna på sin vän. 
Han svingar sin näve mot Yngve igen. 
-Jag vill inte slåss mot dig, säger Yngve och stannar mannens arm i slaget, 
som om han fångat en fluga. 
Han säger snällt till vännen att ta mannen där ifrån 
och vännen lyckas efter mycket om och men att släpa med sig mannen en bit bort. 
Det har varit en ganska hätsk situation, men Yngve står stadigt och lugnt på marken. 
Han andas ut och blir till sitt vanliga jag. 
Som en Transformer (tänk att jag ens vet vad det är). Jag står där ljudlös och förvirrad. 
Utan att hota, skrika, slåss...har Yngve i ett andetag blivit livsfarlig bara av sin hållning. 
Ändå har ögonen speglat samma trygga lugn och godhet hela tiden 
då mannen stod där och muckade. 
Jag kramar hårt om Yngve och vi går vidare in i porten och låter tankarna 
på mannen vara som bortblåsta.