Translate

onsdagen den 19:e mars 2014

Identitetskan med vilken allting började

Jag mins hur mycket jag såg upp till henne. I mina då 16åriga ögon, så professionell och begåvad jag tyckte att hon var. Hon gick då på operastudion och jag andra året på gymnasiet. Genom en tillfällighet blev vi båda ombädda att vara med på en konsert tillsammans som solister. Då kände vi inte ännu varandra. Som äldre och mera erfaren inom yrket, fick hon välja vilka sångerna hon ville sjunga först av de som fanns att välja på, och min repertoar slutade i ett sammelsurium av ”Annies song”, ”tusen och en natt” och Roger Pontares ”när vindarna viskar mitt namn” i en tonart jag inte ens visste fanns.

Tack vare denna konsert blev vi goda vänner. Hon var mezzosopran och befann sig i en värld jag bara kunde drömma om och jag identifierade mig något enormt med henne. Min önskan i vad jag nu ville sjunga och vem jag ville vara färgades med hennes färger och jag lyssnade och sög till mig som en svamp allt hon sa till mig. Jag sjöng för samma sångpedagog som hon, jag gick på alla hennes uppspel, jag blev mezzosopran på hennes sätt. Efter ett tag blev vi bästa vänner. Pratade i timmar varje dag i telefon. Jag fanns där för henne, slog knut på mig själv för att säga rätt saker, det som hon ville höra. Helt plötsligt förstod jag att jag inte längre var svampen, som sög åt mig allt hon sa. Det var hon som var svampen, som sög åt sig all min energi och vakna tid. Jag visste självklart inte hur jag skulle bryta relationen vi hade. Jag var svag och hela min identitet låg i hennes väsen. Hela mitt jag som sångerska fanns i samband med henne. Men dagen kom då vår vänskap försvann, då hon berättade för mig att jag inte var mogen nog för hennes vänskap. De orden fick mig att vakna ur min dvala och jag kunde dra mig upp och sätta näsan över vattenytan. Frisk luft strömmade genom mina lungor, men hjärtat och själen kändes tom och ihålig. Som ett stort svart hål.

Något år senare sa min dåvarande pedagog att jag skulle börja jobba mot att sjunga sopran, trotts den kittlande tanken på stora roller och höga toner sparkade jag bakut i identitetskris och förvirring. Jag hade byggt upp mig själv till att vara en mezzo och det var vem jag var, tyckte jag själv i alla fall. Mina stereotypa tankar om en sopran gick inte ihop med vem jag då kände mig som. Jag upplevde det nästan som ett sorgearbete, att släppa en del av mig själv och min älsklingsmusik. Tänk att så mycket av ens identitet kan ligga i röstfacket. Är det inte bara roller vi spelar? Och tonlägen som varierar?

I många år försökte jag hitta min identitet som sopran. Jag vältrade mig i repertoar och försökte hitta en hållpunkt, ett fermat på vilken jag kunde stå stilla ett tag och passa in. Men det kändes aldrig riktigt som att repertoaren och sopranens musik accepterade mig. När jag nu för bara några år sedan åter igen bytte tillbaka till mezzo, blev det till min förvåning en identitetskris igen. Jag som inte trodde att sopranen i mig hade fått fäste fick se att jag lagt mig till med vissa (för mig kanske påklistrade) manér, som jag inte ens själv var medveten om att jag lagt mig till med. Sådant som kanske fick mig att känna mig mer som en sopran, för att matcha temperamentet och livsödena i dom roller jag sjöng, eller kanske att väga upp det...
Med mod och vilja är jag säker på att vi kan ändra vad som helst, anpassa oss, acceptera, komma till ro med det.
Trotts det är det inte bara rösten som ska vara på plats och passa in, det är också temperament, sympatin och kärleken som måste genomsyra musiken på rätt sätt, så att man kan göra den till sin egen.

Just nu har jag ett fermat...jag tänker stå här ett tag och bara låta det ringa ut och föröka sig.
Men vem vet vart det för mig...jag vill inte spekulera, jag vill bara njuta!

tisdagen den 11:e mars 2014

Sökandets post-dramatik

Frustration
Kanske det bara är det jag känner? 
Allt annat kan jag resonera bort i mitt huvud...säga till mig själv att jag borde tänka och tycka annorlunda om. Men frustrationen liksom kvarstår, som en liten tagg...och...kanske till viss del stundom ett stort hål. Hur tar jag mig ur detta? 

Jag felsöker...
några små buggar dyker upp, men inget stort omfattande. 
Jag kanske måste ge det en tid att landa? 
Låta det få plats liksom...sjunka in...
för det gör inte ont någonstans än 
och det borde det göra...eller? 

Borde jag inte ha sett det? Hört det? Känt det? Borde inte andra ha gjort det? 
Kanske någon har det och inte sagt något? Det skulle kännas hemskt... 
Ja, där är hon igen: frustrationen...tvivlet... 
Hur jag än gör står hon kvar, går hon med i min skugga. 
Intensivt och stadigt följer och betraktar hon mig. 
Det ända jag inte vill är att springa ifrån, rusa iväg och sluta tänka. 
Då vinner hon och jag står som förlorare kvar, utan erfarenheter och nycklar. 

Ska jag omfamna henne - frustrationen? 
Hur skulle det se ut? 
Skälvande kanske, till en början...jag kanske skulle släppa allt och bara gråta ut i hennes stela armar...sedan slå henne på käften i aggression 
-Varför är du kvar här?!!!!! Skulle jag skrika...om jag hade vågat. 
Sen skulle jag stirra på henne. 
I hennes ögon skulle jag då kanske få svaret...svaret på frågan: vad jag måste göra. 
Vad jag MÅSTE göra!!! 
Så blir det! 
Arga-leken-börjar-nu!

fredagen den 27:e december 2013

Förmedla och förstå

Jag har alltid trott på mystik och magi. Gjort mitt liv till ett äventyr med både tragedier och mirakel. Vågat leva mycket och vara den jag är i kubik. För att göra det tvingas jag hela tiden att filosofera, jobba med mig själv och mitt inre och yttre jag. Vem vill jag vara mot andra? men framförallt; vem vill jag vara inför mig själv? Förut trodde jag att dom två frågorna var separata, men nu mer så ser jag dom som en och samma från olika synvinklar. Vem jag är inför mig själv ÄR vad jag är inför andra. Skillnaden är hur jag uppfattas...om hur min intention som person uppfattas hos mina medmänniskor eller om min person är en annan hos mig än hos betraktaren. Många gånger måste jag säga till mig själv att jag verkligen menade väl och bara hoppas på att mottagaren av min gest förstod detta och tog det just så. Arbetet är alltså att våga lita på att känslan räcker, att jag sällan kan göra mer, men att jag alltid vill göra bättre.
Samma problem kan jag känna att jag möter i rolltolkningen. Inte i talad dialog utan när jag sjunger. Det jag känner, kommer inte alltid fram så som jag tror. Frustrerande i stunden, men oj så intressant arbete. Det är inte alltid alla måste FÖRSTÅ exakt vad man vill berätta, det viktiga är att dom upplever att man berättar något alls. Men jag önskar arbeta så att jag tydligare och tydligare får fram vad jag menar i mina val av tolkningar. Målet för mig är att om så bara stundtals beröra åhöraren till en stark känsla, vilken känsla som helst (den känsla jag förmedlar). Att lära mig hur jag kan finna känslan varje gång jag ska sjunga just den arian, även om jag privat mentalt inte är där. Som när man är ledsen, men måste hitta kraft att vara ett stöd för någon annan. I detta känner jag hur alla mina JAG möts och strävar åt samma håll. Vilket spännande arbete jag har framför mig.

tisdagen den 10:e december 2013

Det anonyma, censurerade i mitten av allt

Det är helt svart utanför flygplansrutan. Det ända man hör är tysta viskningar i kabinen och motorernas brummande under vingarna. En snabb tryckförändring som får öronen att svida till och sedan...ett hav av millioner ljuspunkter. Enormt, överväldigande, skrämmande, förlamande stort. Man hör folk dra efter andan av häpnad över det stora. Jag sitter tyst och stirrar ner i vimlet. Försöker urskilja något unikt, något speciellt. Det är svårt att hitta. Det slår mig att för varje ljus måste det finnas minst en människa där nere, som har lika svårt att sticka ut, vara speciell, unik, synlig i havet av andra. Att försvinna, smälta ihop med alltet måste vara så svårt att undvika. Vilken skrämmande tanke. Vi rusar mot marken, planet vrålar av alla krafter som bromsar upp det och stannar under protester vid gaten. Jag är framme i New York.
Happy holiday to you! En man bugar sig för att få min uppmärksamhet! Jag ler och viskar fram något liknande! Jag njuter så av anonymiteten den här stan ger en, samtidigt som människorna här, kanske just därför tar större plats. Verdi squere! Jag står här i andakt, med Apple bank i ryggen och den ståtliga station 72 byggnaden framför mig. Det tutas och skriks och jag undrar om detta verkligen är en plats att hedra Verdis minne på! Men kanske han skulle ha tyckt om lite oväsen...en helt ocensurerad miljö, mitt i hjärtat av Manhattan! Med tanke på att hans verk så ofta just censurerades så kan jag nästan se honom sittandes på en av bänkarna njutandes och skrattandes i vimlet. Det är spännande att jobba med sig själv när man nästan hela tiden är ensam! Anonym, på något sätt en decimerad person, censurerad till korta möten och få ord! Jag är nöjd med det. Jag gillar att bygga rutiner och att ostört jobba med mina spöken och demoner.
Dagen därpå möts jag av en kall men solig thanksgiving, när jag kliver ut på 87de gatan, ut från hotellet. Det är lugnare på gatorna än vanligt och en mjukhet vilar över ansiktena jag möter längs vägen. Till och med Verdi squere är lugnare och bilarna tutar inte alls. De flesta familjer verkar lämna Manhattan, tvunget och onaturligt. I porten till min coach möter jag en man med sina två barn. Han känner igen mig från dagarna innan och säger; tack, och att vi ska till samma våning, när jag håller upp dörren så att han kan få in barnvagnen. Vi verkar ha samma rutiner. I hissen står jag och försöker vara anonym, jag gillar att fokusera innan min timma med William. Men mannen låter göra sig påmind, han suckar och lutar huvudet bak mot hissväggen, jag tittar lite snabbt till på honom och han tar min blick direkt. -Some days you're just so tired you know...just want to crawl into bed and die, gues Im getting old. Säger han och vill ha mitt medlidande. Det är svårt. Jag vill sällan dö, så jag har föga lite att svara, mer än -that's the holidays for ya'! Jag skrattar lite nervöst. Vi avbryts av att hissdörren öppnas och William säger hej och släpper in mig i övningsrummet. Var det där smal talk? tänker jag. Behovet av att inte vara anonym, av att finnas. Timman med William börjar och jag är sedd, jag finns och jag njuter.

torsdagen den 21:e november 2013

Innanför klostrets väggar

Jag står länge utanför det stora vita klostret och bara tittar på detta monster av skönhet, i mitten av en av Roms förorter. På vägen hit har vi passerat meter efter meter med graffitimålade stenmurar och husväggar, smutsiga bakgator och små pizzerior som små hål i väggen och en och annan Lidl och Sparkjedja som på ett väldigt oromantiskt sätt brutit av de ljusbeiga stigar och kullerstenar som tagit oss hit. Och här mitt i allt står det. Här ska vi alltså bo, det känns spännande och konstigt. Varken jag eller min rumskompis är mer än skenheliga och vi frågar oss om dessa väggar kommer att förändra oss. Göra oss gott eller ont. Det är som att gå igenom en portal till en annan dimension när vi vågar oss in genom de tunga järnportarna och upp för de slingriga stentrapporna. Rummet vi får är minst sagt sparsmakat, med två enkelsängar och två nattygsbord och en liten trägarderob för oss båda att dela på. Längre ner i korridoren bor ”Jennysarna” i ett rum. Fyra flickor som hör till resesällskapet, våra två lärare Leszcek och Elio, två killar som knappt vågar prata i denna grupp av flickmaffia och ytterligare två tjejer som delar på ett rum. Latinklassen har åkt till Rom under projektnamnet ”I svenska kvinnors fotspår”. 
Jag och min rumskompis, vi kan kalla henne ”Stilettskan”, tar oss snabbt till Lidl och köper på oss ett stash av Baccardi Breezer och vitt vin. Sedan släpas vi med till storstaden och alla dessa underliga platser som måste besökas av turisterna. Det är en fantastisk resa och vi hinner se ofantligt mycket. Jag och ”Stilettskan” går shoppinggatorna upp och ner och hittar mer prylar än vad vi har råd till. Ibland annat köper ”Stilettskan” och jag just ett par stilettskor var och jag förundras över hur hon kan gå i dem. Jag köpte nog mina snarare i ett prydnadssyfte, än med inställningen att jag faktiskt skulle använda dem. Men på vägen tillbaka till klostret lär hon mig knepen hur man ska gå för att inte bryta benen och när jag går i mina skor precis efter henne i hennes fotspår känns stegen lättare. Klackarna klickar hårt mot det långa stentrapporna upp till rummet som nu förvandlats till ett kaos av kläder, skor, djembetrummor och smycken. Våra fantastiska lärare ger oss mycket frihet under uppsikt och det ger oss en smak på vad vi tror är vuxenlivet. 

En av kvällarna kommer Leszcek till mig. Han har pratat med nunnorna och de har fått reda på att jag sjunger. Som tack för vår vistelse skulle de (kanske snarare han) nu önska att jag sjunger på morgonmässan. Det säger jag självklart inte nej till och putsar av en favoritversion av Ave Maria. Klockan fem på morgonen masar jag mig ur sängen och klär mig i de enda kläder jag har med mig som täcker axlar och knän. Det är som ännu en portal öppnas när de snidade trädörrarna öppnas in till kyrkorummet. Som en benådning från de annars vita stenväggarna, marmorgolven och stentrapporna är detta rum klätt mörkt, mörkt, brunt trä. Med färgglada fresker och glasfönster som inte vetter någonstans, utan hindras av mörka väggar bakom sig. Någon pratar långa haranger på italienska och latin och efter vad som känns som tidens slut hör jag mitt namn sägas i en oförståelig mening av breda ord. Jag stirrar in i de vackra takkronorna medan jag a capella sjunger det lilla stycket och känner hur de vit/svarta kvinnorna på bänkarna framför mig skickar ut en varm energi i det annars så kalla, mörka rummet. När jag sjungit klart hettar det om kinderna och jag känner mig smått svimfärdig. Jag tänker att det är trötthet och stupar tillbaka ner i sängen för att få sova några timmar till innan vi ska börja dagen.

När vi packar ihop oss för att efter denna vistelse åka hem, tömmer vi våra skamfyllda nattygsbord på tomflaskor, cigarettpaket och vinboxar. En sista gång går jag i min väns fotspår ner för stentrapporna i mina stilleter och ut genom järnportsportalen ut i hettan och in i verkligheten. 


Nu när jag så många år senare står i kulisserna i färd med att inta scenen har jag redan gått igenom den första järnporten in i föreställningens och rollens värld och när jag står där i mina högklackade skor tänker jag på ”Stilettskan”. Jag går i hennes fotspår ut på scenen och i igenom den andra portalen. In till tidsfriheternas och energiernas dimension som så tydligt, den där morgonen innanför klostrets väggar, trots allt förändrade mig.

lördagen den 16:e november 2013

Motpolerna och männen

Allt jag vet om människor har jag lärt från henne säger han och kastar bollen. Den lilla lurviga hunden springer efter den i ilfart och kommer stolt tillbaka. Hon ställer sig en bit ifrån oss tvekandes över att ge tillbaka sitt byte! Ser du? Säger han, nu vill hon ha bollen men samtidigt vill hon att jag ska kasta den! Hon vill alltid två saker samtidigt, aldrig en, utan två. Fokus och kontra-fokus, vilja och motvilja. Så är vi människor också, vi är aldrig nöjda. Jag blir nästan förolämpad, det är klart att vi någon gång måste vara nöjda, överlyckliga, i perfekt harmoni med livet. Är hon aldrig nöjd menar du? Frågar jag. I ögonblicket hon fångat bollen är hon inte just precis i den stunden; precis mittemellan, plus minus noll. Lycklig, nöjd, tillfredsställd? Jag vet stunder i livet då jag har varit överlycklig, utan någon önskan om annat. Motpolernas man ihärdar, det kan hända att ditt fokus varit starkare än kontra-fokuset, men det betyder inte att du någonsin varit helt nöjd. Vi, precis som allt runt omkring oss styrs av motpoler, plus och minus, ebb och flod, varmt och kallt, den enda gång våra viljor kommer tystna är när vi dör. Jag kastar bollen till hunden och känner mig otillfredsställd.

Några dagar senare åker jag till första genomsjungningen med MD:n. Jag är förberedd till tänderna och kan sjunga min roll i sömnen. Något nervös ställer jag mig utanför och väntar, men när jag träffar MD:n och min dubblett i rollen, lugnar jag ner mig. De verkar mycket snälla och glada. Vi går in i st James kyrka i Islington och börjar genomsjungningen. Ingen fara säger md:n, vi tar det lugnt och försiktigt. Jag vill höra hur NI vill sjunga och följa er. Så sjung precis så som ni känner er bekväma med. Min dubblett ber mig att börja. Md:n stannar mig 2 sekunder in i första frasen. Han smackar med tungan upp i gommen, no no no no! Säger han, inte så. Han gör ett långt utlägg om hur han vill att jag ska sjunga. Okej, vi försöker igen. Samma smackningar no no no no. Jag blir frustrerad! Hur ska han ha det egentligen? Ska jag få bestämma hur JAG vill sjunga det eller inte? Efter första dagen intalar jag mig själv att alla sångare har gått igenom det här. Jag är lugn. Jag kan va stark. Frustrationen lägger sig. 

Första genomdraget med hela ensemblen möts vi i ny kyrka någon annanstans i Islington. Min dubblett vill inte sjunga så jag ställer kaxigt upp. Första akten sjungs igenom och akt tvås musik sätter igång. Jag njuter av Ulricas vackra entre musik och sätter an den första frasen. MD:n stannar upp och tittar stint på mig. Smack, smack, smack och -Nonononono no no no! Hard but soft speaking, yes! säger han. Jag tittar på min dubblett. -.....Yes! säger jag och ler. Jag avbryts igen och igen. Problemlösningen och filosofierna jag hade intalat mig själv att jag hade kommit fram till angående MD:n är som bortblåsta. Tårarna bränner på baksidan av ögonlocken och resten av ensemblen tröstar med att alla har vi en dålig dag! 
Vaddå dålig dag....jag vill bara inte sjunga som han vill att jag ska sjunga, för jag förstår inte vad han vill. Jag kan min roll faktiskt utantill och jag har ingen dålig dag idag. Tänker jag trotsigt som ett barn. 

När det är dubblettens tur att sjunga går jag ut och ringer Kosma och gråter. Men det är ju föga lite han kan göra från Sverige och vad hade jag trott? Att han skulle komma och skälla lite uppmanande på MD:n, att så får han inte göra mot hans flickvän! 
Nej, jag går in igen. Kanske är vi som den lurviga lilla hunden...jag vill att MD:N ska avguda min sång precis som den är och ändå vill jag lära mig nya saker.
Motpolernas man kommer förbi och pratar lite om hur han brukar arbeta. Då helt plötsligt säger MD:n något som jag inte hört eller förstått förut. -Jag vet att ni alla kommer kunna ta det här verket till nya höjder. Vi gör en tolkning av Verdi och därför måste vi våga gå ifrån våra förutfattade meningar om hur det ska sjungas. Vi alla, inklusive jag själv, kommer att behöva färga orden och musiken på andra ställen än där Verdi ville att man skulle färga. 
Motpolernas man fyller i -Ja, ingen har någonsin förut sjungit den här Ulrican eller Renaton. När någon frågar vem just din roll är så kommer ni kunna svara bättre än någon annan på den frågan. För dom har aldrig funnits innan nu! 
MD:n fortsätter -Just därför ska ni även göra de musikaliska val er roll vill att ni ska göra. 

Polletten trillar ner.
Efteråt går jag fram till MD:n och tackar. -Nu förstår jag, jag gjorde det inte innan. 
-Good! säger han. Let´s do music together. 


Jag är fortfarande som den lurviga lilla hunden, men nu har jag lärt mig att hantera och möta båda mina viljor. I alla fall den här gången.

söndagen den 10:e november 2013

Det sista som lämnar människan är hoppet

Jag sitter och tittar på ett youtube klipp om en ung tjej som har blivit så nätmobbad att hon tagit livet av sig. Det är så fruktansvärt att se och läsa om och ändå fortsätter jag. Jag försöker förstå hur det är möjligt att människor inte ser hur grymma dom är och hur man kan rättfärdiga för sig själv att vara elak. Det får mig att tänka på min egen uppväxt, på min egen skolgång. Hur mobbad jag var i högstadiet och hur tur jag hade att inte Facebook och instagram och allt annat fanns. Hur mycket svårare det skulle ha varit att vara en olycklig, sökande, uppmärksamhetstörstande tonåring om allt detta fanns, där man med helt andra medel kan uttrycka och blotta sig. 

Vi sitter på matematik lektionen i sjuan. Två av tjejerna i klassen har kommit på hur de ska kunna skippa lektionen "lagligt" och går rutinartat fram till den "ovetande" läraren och säger -vi kan inte koncentrera oss, för vi har bråkat med Emelie, kan vi inte bara få gå ut i korridoren och lösa det med henne? Jag sjunker ner i bänken och försöker se insjunken ut i matteproblemet. -kom då, så vi får be om ursäkt! Ropar de från katedern. -dom vill ju lösa det och be om ursäkt, säger läraren anklagande till mig.- gå nu!
Jag går med. Vi sätter oss vid några bänkar 15 meter från klassrumsdörren. Jag på en bänk och dom två mitt emot. Det pirrar underligt i mig, som inför en storm, av maktlöshet och aggression. En obehaglig spänning. Men jag vet vad som ska hända, ändå hoppas jag att det ska vara sant...att de vill be om ursäkt. Det sägs att det sista som lämnar människan är hoppet, det kanske är sant. Sedan börjar det igen: anklagelser om att jag ljuger, hur jag försöker vara något eller någon. -säg bara att du ljuger så är allt lugn. Jag försöker gå där ifrån, men de trampar på min häl och min sko åker av. Dom plockar upp den och fortsätter. Flera tjejer och killar kommer dit och står i ring runt mig, vissa är tjejer från min klass som skolkar från lektionen och vissa är sådana jag inte ens känner, dom bollar med min sko mellan sig och jag står i mitten och försöker försvara mig, 15 meter ifrån lektionssalen och läraren, med bara en dörr som skiljer mig från det trygga klassrummet. Jag gråter inte, jag försöker argumentera emot. När det är två minuter kvar av lektionen ger dom mig skon och går tillbaka in i klassrummet. De tittar sorgset på läraren och säger- hon ville inte lyssna. Jag sitter kvar i korridoren och låter tårarna komma, jag blundar hårt, för att slippa finnas. När mina klasskompisar lämnar klassrummet låter dom mig veta att jag fått frånvaro från lektionen av läraren.

I min skola fanns det en annan tjej som var mer utsatt än jag, hon hade inga vänner och hon blev kallad fula öknamn. Vissa dagar när jag kände mig stark brukade jag sitta och prata med henne på rasterna. Jag var rädd att jag skulle bli mera mobbad, men det brukade inte spela någon roll kan jag tänka så här i efterhand. Jag minns att hon brukade vara ganska elak och slå till mig eller knäppa mig i panna och kalla mig konstiga namn, men jag bara sa att det gjorde ont när hon sa så och satt kvar. Hon var ändå mer ensam än jag. Efter några månader blev jag uppkallad till vår klassföreståndare med en annan som (trots att han mobbade henne till och från) ändå då och då var snäll mot henne och satt med henne på lunchen eller något liknande. Klassföreståndaren lät oss veta att tjejen och hennes mamma hade varit hos rektorn och klagat på hur dåligt den här tjejen blev behandlad och hon hade pekat ut oss två som dom som mobbade henne värst. -och du Emelie som själv är mobbad! sa min klassföreståndare som om det var det naturligaste i världen.
Jag hamnade i chock och visste inte hur jag skulle försvara mig. Jag som hade varit snäll mot henne, jag hade dock inte sagt ett ord till henne de senaste veckorna men hon hade inte pratat med mig heller. Den dagen gick jag till henne och bad om förlåtelse.
När jag för några år sedan rensade bland mina dagböcker från den här tiden hittade jag vad jag skrivit den dagen: jag tror att jag är knäpp, jag har nog säkert mobbat henne och dom har säkert rätt, jag ljuger. Det är jag som är dum, dom försöker nog bara hjälpa mig! Jag ger upp!


Jag gav inte upp! Det sista som lämnar en människa är hoppet! Men vad jag idag tänker på är hur sorgligt det är att hon inte såg att det var jag som sträckte ut handen. Att hon var så van vid att bli bemött dåligt att hon kanske trodde att det var så man skulle bli behandlad och att mitt bemötande var fel. Så distanserar vi oss allt mer, vi tror att vi är nära och känner personer då vi kan uppleva stora delar av deras liv virtuellt. Det är självklart inte fel i sig. Det är bara det att bakom detta är det lättare att gömma sig, glömma sig! Inte våga vara, inte våga leva på riktigt! Inte VETA hur man beter sig socialt på riktigt. Det är lättare att försvinna, för genom datorskärmen är det svårt att sträcka ut en hand och plocka upp någon. En "like" kan göra mycket, men den handen kan inte torka en tår, värma en kall hand eller bota ensamhet. Den kan inte bygga förståelse och medlidande, respekt eller förtroende.