Translate

fredag 23 maj 2014

Demonernas framfart

Jag antar att jag inte ser skogen för alla träd, ser vad jag åstadkommer på grund av allt jag gör. Jag antar att jag skräms av framgång och tryggt faller ner i motgång. 

Jag kan så lätt göra saker för andra, för att föra dom framåt, in i skogen, förbi och mitt in ibland alla träd. Men när det är min egen karriär står jag paralyserad vid skogens rand. Inga idéer, inga tankar, bara träd. Jag dräneras och faller ner i motgången igen. Så svårt att ge mig själv värde, så svårt att sälja mig. För många röster i huvudet, som vill åt olika håll! 

Håller jag på att bli knäpp? Sitter jag här påväg till Manchester obefogat? Kan jag verkligen sjunga, eller har hela mitt liv varit en enda lång såpopera där alla andra vet sanningen om mig förutom jag själv? 

Jag kanske är paranoid? Egentligen är det här inte Arlanda...ölen framför mig är hallonsaft och jag sitter i en isolerad cell på Beckomberga.

Hur kan jag veta?

Modet pendlar snabbt och demonerna hittar varenda liten spricka i rustningen jag har. De lirkar sig in under skinnet och river och sliter i alla kroppens nerver tills jag krullar ihop till en boll av obehag och osäkerhet. Så vet jag att hela livet kommer te sig...om jag har tur. 
Om jag har tur kommer hela mitt liv vara en jakt på att räcka till, på att bli bäst.


Jag motar ut demonerna igen, tackar för att dom finns. Utan dom hade jag rullat på med tomgång...aldrig tryckt på gaspedalen, bara rullat mot ett naturligt slut. Aldrig i livet!!! Gasa!!! Ska det ta slut, ska det vara på grund av en jävla vägg!

onsdag 19 mars 2014

Identitetskan med vilken allting började

Jag mins hur mycket jag såg upp till henne. I mina då 16åriga ögon, så professionell och begåvad jag tyckte att hon var. Hon gick då på operastudion och jag andra året på gymnasiet. Genom en tillfällighet blev vi båda ombädda att vara med på en konsert tillsammans som solister. Då kände vi inte ännu varandra. Som äldre och mera erfaren inom yrket, fick hon välja vilka sångerna hon ville sjunga först av de som fanns att välja på, och min repertoar slutade i ett sammelsurium av ”Annies song”, ”tusen och en natt” och Roger Pontares ”när vindarna viskar mitt namn” i en tonart jag inte ens visste fanns.

Tack vare denna konsert blev vi goda vänner. Hon var mezzosopran och befann sig i en värld jag bara kunde drömma om och jag identifierade mig något enormt med henne. Min önskan i vad jag nu ville sjunga och vem jag ville vara färgades med hennes färger och jag lyssnade och sög till mig som en svamp allt hon sa till mig. Jag sjöng för samma sångpedagog som hon, jag gick på alla hennes uppspel, jag blev mezzosopran på hennes sätt. Efter ett tag blev vi bästa vänner. Pratade i timmar varje dag i telefon. Jag fanns där för henne, slog knut på mig själv för att säga rätt saker, det som hon ville höra. Helt plötsligt förstod jag att jag inte längre var svampen, som sög åt mig allt hon sa. Det var hon som var svampen, som sög åt sig all min energi och vakna tid. Jag visste självklart inte hur jag skulle bryta relationen vi hade. Jag var svag och hela min identitet låg i hennes väsen. Hela mitt jag som sångerska fanns i samband med henne. Men dagen kom då vår vänskap försvann, då hon berättade för mig att jag inte var mogen nog för hennes vänskap. De orden fick mig att vakna ur min dvala och jag kunde dra mig upp och sätta näsan över vattenytan. Frisk luft strömmade genom mina lungor, men hjärtat och själen kändes tom och ihålig. Som ett stort svart hål.

Något år senare sa min dåvarande pedagog att jag skulle börja jobba mot att sjunga sopran, trotts den kittlande tanken på stora roller och höga toner sparkade jag bakut i identitetskris och förvirring. Jag hade byggt upp mig själv till att vara en mezzo och det var vem jag var, tyckte jag själv i alla fall. Mina stereotypa tankar om en sopran gick inte ihop med vem jag då kände mig som. Jag upplevde det nästan som ett sorgearbete, att släppa en del av mig själv och min älsklingsmusik. Tänk att så mycket av ens identitet kan ligga i röstfacket. Är det inte bara roller vi spelar? Och tonlägen som varierar?

I många år försökte jag hitta min identitet som sopran. Jag vältrade mig i repertoar och försökte hitta en hållpunkt, ett fermat på vilken jag kunde stå stilla ett tag och passa in. Men det kändes aldrig riktigt som att repertoaren och sopranens musik accepterade mig. När jag nu för bara några år sedan åter igen bytte tillbaka till mezzo, blev det till min förvåning en identitetskris igen. Jag som inte trodde att sopranen i mig hade fått fäste fick se att jag lagt mig till med vissa (för mig kanske påklistrade) manér, som jag inte ens själv var medveten om att jag lagt mig till med. Sådant som kanske fick mig att känna mig mer som en sopran, för att matcha temperamentet och livsödena i dom roller jag sjöng, eller kanske att väga upp det...
Med mod och vilja är jag säker på att vi kan ändra vad som helst, anpassa oss, acceptera, komma till ro med det.
Trotts det är det inte bara rösten som ska vara på plats och passa in, det är också temperament, sympatin och kärleken som måste genomsyra musiken på rätt sätt, så att man kan göra den till sin egen.

Just nu har jag ett fermat...jag tänker stå här ett tag och bara låta det ringa ut och föröka sig.
Men vem vet vart det för mig...jag vill inte spekulera, jag vill bara njuta!

tisdag 11 mars 2014

Sökandets post-dramatik

Frustration
Kanske det bara är det jag känner? 
Allt annat kan jag resonera bort i mitt huvud...säga till mig själv att jag borde tänka och tycka annorlunda om. Men frustrationen liksom kvarstår, som en liten tagg...och...kanske till viss del stundom ett stort hål. Hur tar jag mig ur detta? 

Jag felsöker...
några små buggar dyker upp, men inget stort omfattande. 
Jag kanske måste ge det en tid att landa? 
Låta det få plats liksom...sjunka in...
för det gör inte ont någonstans än 
och det borde det göra...eller? 

Borde jag inte ha sett det? Hört det? Känt det? Borde inte andra ha gjort det? 
Kanske någon har det och inte sagt något? Det skulle kännas hemskt... 
Ja, där är hon igen: frustrationen...tvivlet... 
Hur jag än gör står hon kvar, går hon med i min skugga. 
Intensivt och stadigt följer och betraktar hon mig. 
Det ända jag inte vill är att springa ifrån, rusa iväg och sluta tänka. 
Då vinner hon och jag står som förlorare kvar, utan erfarenheter och nycklar. 

Ska jag omfamna henne - frustrationen? 
Hur skulle det se ut? 
Skälvande kanske, till en början...jag kanske skulle släppa allt och bara gråta ut i hennes stela armar...sedan slå henne på käften i aggression 
-Varför är du kvar här?!!!!! Skulle jag skrika...om jag hade vågat. 
Sen skulle jag stirra på henne. 
I hennes ögon skulle jag då kanske få svaret...svaret på frågan: vad jag måste göra. 
Vad jag MÅSTE göra!!! 
Så blir det! 
Arga-leken-börjar-nu!

fredag 27 december 2013

Förmedla och förstå

Jag har alltid trott på mystik och magi. Gjort mitt liv till ett äventyr med både tragedier och mirakel. Vågat leva mycket och vara den jag är i kubik. För att göra det tvingas jag hela tiden att filosofera, jobba med mig själv och mitt inre och yttre jag. Vem vill jag vara mot andra? men framförallt; vem vill jag vara inför mig själv? Förut trodde jag att dom två frågorna var separata, men nu mer så ser jag dom som en och samma från olika synvinklar. Vem jag är inför mig själv ÄR vad jag är inför andra. Skillnaden är hur jag uppfattas...om hur min intention som person uppfattas hos mina medmänniskor eller om min person är en annan hos mig än hos betraktaren. Många gånger måste jag säga till mig själv att jag verkligen menade väl och bara hoppas på att mottagaren av min gest förstod detta och tog det just så. Arbetet är alltså att våga lita på att känslan räcker, att jag sällan kan göra mer, men att jag alltid vill göra bättre.
Samma problem kan jag känna att jag möter i rolltolkningen. Inte i talad dialog utan när jag sjunger. Det jag känner, kommer inte alltid fram så som jag tror. Frustrerande i stunden, men oj så intressant arbete. Det är inte alltid alla måste FÖRSTÅ exakt vad man vill berätta, det viktiga är att dom upplever att man berättar något alls. Men jag önskar arbeta så att jag tydligare och tydligare får fram vad jag menar i mina val av tolkningar. Målet för mig är att om så bara stundtals beröra åhöraren till en stark känsla, vilken känsla som helst (den känsla jag förmedlar). Att lära mig hur jag kan finna känslan varje gång jag ska sjunga just den arian, även om jag privat mentalt inte är där. Som när man är ledsen, men måste hitta kraft att vara ett stöd för någon annan. I detta känner jag hur alla mina JAG möts och strävar åt samma håll. Vilket spännande arbete jag har framför mig.

tisdag 10 december 2013

Det anonyma, censurerade i mitten av allt

Det är helt svart utanför flygplansrutan. Det ända man hör är tysta viskningar i kabinen och motorernas brummande under vingarna. En snabb tryckförändring som får öronen att svida till och sedan...ett hav av millioner ljuspunkter. Enormt, överväldigande, skrämmande, förlamande stort. Man hör folk dra efter andan av häpnad över det stora. Jag sitter tyst och stirrar ner i vimlet. Försöker urskilja något unikt, något speciellt. Det är svårt att hitta. Det slår mig att för varje ljus måste det finnas minst en människa där nere, som har lika svårt att sticka ut, vara speciell, unik, synlig i havet av andra. Att försvinna, smälta ihop med alltet måste vara så svårt att undvika. Vilken skrämmande tanke. Vi rusar mot marken, planet vrålar av alla krafter som bromsar upp det och stannar under protester vid gaten. Jag är framme i New York.
Happy holiday to you! En man bugar sig för att få min uppmärksamhet! Jag ler och viskar fram något liknande! Jag njuter så av anonymiteten den här stan ger en, samtidigt som människorna här, kanske just därför tar större plats. Verdi squere! Jag står här i andakt, med Apple bank i ryggen och den ståtliga station 72 byggnaden framför mig. Det tutas och skriks och jag undrar om detta verkligen är en plats att hedra Verdis minne på! Men kanske han skulle ha tyckt om lite oväsen...en helt ocensurerad miljö, mitt i hjärtat av Manhattan! Med tanke på att hans verk så ofta just censurerades så kan jag nästan se honom sittandes på en av bänkarna njutandes och skrattandes i vimlet. Det är spännande att jobba med sig själv när man nästan hela tiden är ensam! Anonym, på något sätt en decimerad person, censurerad till korta möten och få ord! Jag är nöjd med det. Jag gillar att bygga rutiner och att ostört jobba med mina spöken och demoner.
Dagen därpå möts jag av en kall men solig thanksgiving, när jag kliver ut på 87de gatan, ut från hotellet. Det är lugnare på gatorna än vanligt och en mjukhet vilar över ansiktena jag möter längs vägen. Till och med Verdi squere är lugnare och bilarna tutar inte alls. De flesta familjer verkar lämna Manhattan, tvunget och onaturligt. I porten till min coach möter jag en man med sina två barn. Han känner igen mig från dagarna innan och säger; tack, och att vi ska till samma våning, när jag håller upp dörren så att han kan få in barnvagnen. Vi verkar ha samma rutiner. I hissen står jag och försöker vara anonym, jag gillar att fokusera innan min timma med William. Men mannen låter göra sig påmind, han suckar och lutar huvudet bak mot hissväggen, jag tittar lite snabbt till på honom och han tar min blick direkt. -Some days you're just so tired you know...just want to crawl into bed and die, gues Im getting old. Säger han och vill ha mitt medlidande. Det är svårt. Jag vill sällan dö, så jag har föga lite att svara, mer än -that's the holidays for ya'! Jag skrattar lite nervöst. Vi avbryts av att hissdörren öppnas och William säger hej och släpper in mig i övningsrummet. Var det där smal talk? tänker jag. Behovet av att inte vara anonym, av att finnas. Timman med William börjar och jag är sedd, jag finns och jag njuter.

torsdag 21 november 2013

Innanför klostrets väggar

Jag står länge utanför det stora vita klostret och bara tittar på detta monster av skönhet, i mitten av en av Roms förorter. På vägen hit har vi passerat meter efter meter med graffitimålade stenmurar och husväggar, smutsiga bakgator och små pizzerior som små hål i väggen och en och annan Lidl och Sparkjedja som på ett väldigt oromantiskt sätt brutit av de ljusbeiga stigar och kullerstenar som tagit oss hit. Och här mitt i allt står det. Här ska vi alltså bo, det känns spännande och konstigt. Varken jag eller min rumskompis är mer än skenheliga och vi frågar oss om dessa väggar kommer att förändra oss. Göra oss gott eller ont. Det är som att gå igenom en portal till en annan dimension när vi vågar oss in genom de tunga järnportarna och upp för de slingriga stentrapporna. Rummet vi får är minst sagt sparsmakat, med två enkelsängar och två nattygsbord och en liten trägarderob för oss båda att dela på. Längre ner i korridoren bor ”Jennysarna” i ett rum. Fyra flickor som hör till resesällskapet, våra två lärare Leszcek och Elio, två killar som knappt vågar prata i denna grupp av flickmaffia och ytterligare två tjejer som delar på ett rum. Latinklassen har åkt till Rom under projektnamnet ”I svenska kvinnors fotspår”. 
Jag och min rumskompis, vi kan kalla henne ”Stilettskan”, tar oss snabbt till Lidl och köper på oss ett stash av Baccardi Breezer och vitt vin. Sedan släpas vi med till storstaden och alla dessa underliga platser som måste besökas av turisterna. Det är en fantastisk resa och vi hinner se ofantligt mycket. Jag och ”Stilettskan” går shoppinggatorna upp och ner och hittar mer prylar än vad vi har råd till. Ibland annat köper ”Stilettskan” och jag just ett par stilettskor var och jag förundras över hur hon kan gå i dem. Jag köpte nog mina snarare i ett prydnadssyfte, än med inställningen att jag faktiskt skulle använda dem. Men på vägen tillbaka till klostret lär hon mig knepen hur man ska gå för att inte bryta benen och när jag går i mina skor precis efter henne i hennes fotspår känns stegen lättare. Klackarna klickar hårt mot det långa stentrapporna upp till rummet som nu förvandlats till ett kaos av kläder, skor, djembetrummor och smycken. Våra fantastiska lärare ger oss mycket frihet under uppsikt och det ger oss en smak på vad vi tror är vuxenlivet. 

En av kvällarna kommer Leszcek till mig. Han har pratat med nunnorna och de har fått reda på att jag sjunger. Som tack för vår vistelse skulle de (kanske snarare han) nu önska att jag sjunger på morgonmässan. Det säger jag självklart inte nej till och putsar av en favoritversion av Ave Maria. Klockan fem på morgonen masar jag mig ur sängen och klär mig i de enda kläder jag har med mig som täcker axlar och knän. Det är som ännu en portal öppnas när de snidade trädörrarna öppnas in till kyrkorummet. Som en benådning från de annars vita stenväggarna, marmorgolven och stentrapporna är detta rum klätt mörkt, mörkt, brunt trä. Med färgglada fresker och glasfönster som inte vetter någonstans, utan hindras av mörka väggar bakom sig. Någon pratar långa haranger på italienska och latin och efter vad som känns som tidens slut hör jag mitt namn sägas i en oförståelig mening av breda ord. Jag stirrar in i de vackra takkronorna medan jag a capella sjunger det lilla stycket och känner hur de vit/svarta kvinnorna på bänkarna framför mig skickar ut en varm energi i det annars så kalla, mörka rummet. När jag sjungit klart hettar det om kinderna och jag känner mig smått svimfärdig. Jag tänker att det är trötthet och stupar tillbaka ner i sängen för att få sova några timmar till innan vi ska börja dagen.

När vi packar ihop oss för att efter denna vistelse åka hem, tömmer vi våra skamfyllda nattygsbord på tomflaskor, cigarettpaket och vinboxar. En sista gång går jag i min väns fotspår ner för stentrapporna i mina stilleter och ut genom järnportsportalen ut i hettan och in i verkligheten. 


Nu när jag så många år senare står i kulisserna i färd med att inta scenen har jag redan gått igenom den första järnporten in i föreställningens och rollens värld och när jag står där i mina högklackade skor tänker jag på ”Stilettskan”. Jag går i hennes fotspår ut på scenen och i igenom den andra portalen. In till tidsfriheternas och energiernas dimension som så tydligt, den där morgonen innanför klostrets väggar, trots allt förändrade mig.