fredag 31 augusti 2012

Demonutdriverskan

-Du har två demoner som besitter dig. Hon tittar skarpt på mig. 
Hörde jag rätt? Sa sångläraren just att jag är besatt av demoner?
-Jag kan försöka driva ut dem åt dig om du vill. 
Jag står blixtstilla, det känns som om marken under mig rämnar.
Jag är 20 år och ganska osäker i min roll som operastudent. 
Hon vankar fram och tillbaka bakom min rygg. 
-Swusch, swusch säger hon medan hon flaxar med armarna. 
När jag går därifrån känner jag mig arg och förnedrad. 
Känslan av att inte ha vågat säga ifrån är olidlig.

Jag tolkade det då när det hände som att demonutdriverskan ville driva ut mina livserfarenheter 
och ville för allt i världen självklart inte bli av med mina demoner 
som hade kostat mig så mycket att skaffa från första början.

Det finns lärare som vill bryta ner sina elever för att bygga upp dom igen.
Och det är vad jag idag tror att hon ville göra med mig, om än på ett ganska alternativt sätt
och jag är glad att jag inte gick tillbaka till den läraren igen.

Och vad som är än viktigare är att jag förstått att om jag vill bli operasångerska kommer jag att behöva möta mina demoner väldigt ofta och jobba med dom och mig själv resten av livet.

Så sedan den dagen har jag värderat mina demoner högt, 
vågat se dem som just livserfarenheter, som kanske satt lite djupa spår, 
ett trauma eller en motgång som gjort att det byggts upp en barriär, ett skyddsnät.
Jag har vågat fråga mig själv varför? och börjat riva ner murarna 
och skakat hand med demonerna där bakom.
Demonutdriverskan fick mig att se det ljusa med mina mörka sidor. 

Känslobanken, livserfarenheterna är det värdefullaste vi har.
Det är i alla fall därifrån jag hämtar av mig själv för att bidra till den musik jag sjunger.
Det är därifrån jag hämtar när jag känner empati och kärlek. 
Alla känslor mäter jag mot min känslobank. 

Så bara så ni vet, så får mina demoner bli kvar. 
Basta!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar