onsdag 29 augusti 2012

Jakten på det ultimata receptet till utveckling

Något som länge ekat i mitt huvud, kanske till tröst, kanske som inspiration är en liten visdom jag hörde för många år sedan.


Tänk dig att det finns tre olika begåvningsnivåer här i världen: 

(vi kan kalla dom för)
Naturbegåvning, Normalbegåvning och ”Obegåvning”. 
Om vi tar det som en sanning så kan vi också fråga oss vem av dem som lyckas bäst? 
Både den obegåvade och normalbegåvade är vana att jobba för sin utveckling och framgång, medan naturbegåvningen inte behöver kämpa alls. 
Visst kämpar obegåvningen hårt och kan komma relativt långt på bara sin vilja och glöd. 
Ja, och normalbegåvningen kämpar också och hinner ifatt naturbegåvningen 
(som hittills alltså inte kämpat alls). 
Vad händer då? 
Naturbegåvningen har inte gått på en enda mina och 
vet inte hur man jobbar för att utvecklas. 
Hon är den samma som alltid - naturbegåvningen är konstant. 
Visst kan man då tänka att normalbegåvningen i detta, då går om naturbegåvningen?

När jag var i Frankfurt träffade jag den underbart begåvade barytonen Zeljko Lucic. 
Han var och är en otroligt intressant figur och jag studerade honom noga och med häpnad. 
Denna man tycktes vara en naturbegåvning.
Varenda ton han tog var perfektion och han verkade sjunga och agera 
utan att ens behöva anstränga sig det minsta. 
Innan, emellan och efter repetitionerna stod han utanför sceningången 
och kedjerökte med några ur orkestern.

Några dagar senare fick jag möjligheten att jobba med den man som 
Zeljko studerar in sina roller med. 
Fina Alessandro Zuppardo som har en otrolig förmåga att ge en en fläckfri italienska 
och en otrolig känsla för timing i musiken. 

När vi stod i hans kök och väntade på att perkulatorn på spisen skulle frambringa 
det underbara ljudet och doften av våra perfekt bryggda espresso 
och även han stod under spisfläkten och kedjerökte, 
berättade han lite för mig om hur han och Zeljko brukade jobba. 
De kunde stå i timmar och bara slipa på en och samma fras. 
Efter långa och intensiva timmar hos Zuppardo började jag kunna urskilja 
Zeljkos enorma arbete och perfektionism. 
Man kan säga att han inte var en naturbegåvning i den meningen, 
han var en passionerad normalbegåvning.

Är det inte så? Hänger vi inte upp oss på fenomenet naturbegåvning?
Hur många gånger har jag inte hört om den romantiserade bilden av Mozart "underbarnet".
Är det inte det vi liksom söker efter...nästa naturbegåvning?
Jag förstår det inte riktigt. Är inte arbetet det vackra?
Är det inte hantverket, motgångarna, svetten och tårarna som bygger och utvecklar oss?
Varför inte bara skala bort epiteten och se människorna bakom. 
Bakom rösten, karriären och framgången!
Det kan lära oss mycket tror jag.

Vi får hela tiden uppleva möten med människor och det är så lätt att döma folk på förhand.
Hierarkiskt tilldela dem en plats och bemöta dem därefter.
Jag tror att vi missar någonting då. 
Jag tänker att ALLA människor vi möter sitter på kunskap vi skulle kunna ta del av.
Vissa av dem har en underbar karriär, andra står på språngbrädan dit 
och vissa frågar man sig hur det kan komma sig att det inte har en större karriär 
än vad de kanske har. 
Men jag tror att de alla sitter på ingredienser. 

Ingredienser till ”DET ULTIMATA RECEPTET TILL UTVECKLING”.

I den här bloggen vill jag undersöka just detta. 
Jag vill ge er inspirerande intervjuer och presentera er för fantastiskt spännande coacher och pianister, utan kritiska ögon för vad som är rätt och riktigt. 
Istället vill jag fläta samman världarna mellan oss alla. 
Visa på att vi alla har något att tillföra varandra. 
Du kan se denna blogg som en serie roliga historier, något självutvecklande 
eller vad helst du önskar att få ut av den. 
Jag vill inte skriva någon på näsan, 
utan ta upp dom erfarenheter och den problematik jag har fått och kommer att få erfara.

Jag vill att ni ska få ta del av min jakt.
JAKTEN PÅ DET ULTIMATA RECEPTET TILL UTVECKLING.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar