fredag 14 september 2012

Alter Egot i våtdräkt

-Om man inte har fångat publiken efter EN MINUT kan man lika gärna gå hem. 
Han tittat nyfiket och stint på oss på samma gång. 
-Pauserna i musiken, det är kittet, det är då man SURFAR på publikens energier. 
Varje ”punchline” känns som ett slag i huvudet. 
En stor, svårbearbetad sanning, intryckt i en enda mening. 
Det vet han om, Dietrich Gross. Han står stilla och väntar på att vi ska hämta andan igen. 
-Hur man presenterar sig är MINST lika viktigt som hur och vad man sjunger. 
Jag ser vågen komma, den dränker mig skoningslöst.

Jag är 22 år och står i en tight, kort kjol, ett väldigt urringat linne och låga pumps. 
Anya Fidelia, min rumskompis, med en vacker sopranröst från New York, höjer ena ögonbrynet när hon ser mig.
Jag ser ett dolt leende över hennes läppar och hon tittar snabbt bort för att inte börja skratta. 
-Fint, säger hon, men vad ska du ha på dig på konserten? Jag tittar på henne 
-Det här, säger jag lite häpet, jag har inget annat. Hon går fram till sin garderob och öppnar den bestämt. 
-Nej, det ska du inte, skrattar hon. Du har aldrig sjungit på en operakonsert förut va? 
Nej det har jag nog inte tänker jag. 
Vi är i Kungälv på Helena Döses masterclass-vecka och ska om en timma ha en konsert 
i den slutsålda konsertsalen i Mimers hus i Kungälv. 
Hon plockar fram en svart liten sidenklänning fortfarande kort, men den når i alla fall ner till knäna. 
-Den här får duga. 
Hon sätter klänningen i händerna på mig. 
-Nu, byt! 
Medan jag sätter på mig klänningen  gräver hon bland sina sju par skor som står uppradade längst ner i garderoben. 
-Kan du gå i dem här? Hon håller upp ett par skor med 5 cm klack. 
Jag tittar skräckslagen på henne, det närmsta högklackat jag har är 3 cm ”stileter” 
längst ner i en kasse vinterkläder i källaren där hemma, dem är aldrig använda. 
Hon skakar på huvudet och säger 
-Vad tänker jag med, jag menar, du KAN gå i dem här. 
Hon slänger dem höga skorna flinandes framför mina fötter.

Fem minuter innan konserten ska börja lutar sig Anya fram mot mitt öra och viskar 
-När du går upp där ska du inte vara Emelie som sitter här med kutad rygg. Du ska vara EMELIE 
och du ÄR operasångerska glöm inte det. 
Vi alla ska uppträda ikväll men i ditt huvud ska publiken ha kommit bara för att du är här. 
Jag nickar och ler. 
Okej dags att framkalla demonerna, dags att plocka fram sitt alter ego, vart hon nu än kan gömma sig?

När jag går ut på scenen i Mimers hus känner jag mig som en prinsessa. 
Jag känner att jag har modet att möta publikens blickar och mina knäskålar 
som vanligtvis brukar dansa krigsdans vid dessa tillfällen nöjer sig med en lätt tango. 
Jag inser där och då att Anya har hjälpt mitt alter ego in i våtdräkten, 
så att hon tar mod till sig i precis rätt ögonblick för att tjäna mina syften: jag vågar surfa på publikens energier.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar