söndag 16 september 2012

Männen och marionetterna

Kosma ”Jago” Ranuer håller upp Näsduken ”Il fazzoletto” Kärleksgåvan i handen 
och vajar den framför Ronald ”Otello” Sams svartsjuka ögon 
som ett iscensatt bevis på att Otellos fru Desdemona älskar en annan. 
-Il fazzoletto? sjunger han, med sorg och hat i rösten och luften runt omkring honom vibrerar. 
Jago är mannen med marionetterna. Det är Jago som rör runt i grytan. 
Ibland rör han ner ingredienser djupt till grytans botten och begraver dem 
så att ingen annan kan se dem. 
Andra rör han upp  till ytan, saker som inte varit relevanta, 
men som nu blir som knivhugg i marionetternas hjärtan och helt plötsligt upptar hela deras värld. 

Dimitri Bertman A.K.A Dima, regissör, står i 20 minusgrader och röker sin andra 
cigarett under fem minuter. 
Den stora, yviga pälsmössan leker i vinden och hans näsa, fingrar och knogar är röda av kölden.  
Än en gång har mötet i Moskva ställts in, än en gång har han fått vända tillbaka mitt i resan. 
-Jag är en marionett i deras spel. De bara väntar på att mina vänner en, efter en ska droppa av, 
inte orka komma på ännu ett inställt möte. 
Från början var vi hundratals som ville rädda Helikon, 
nu står vi tvåsiffriga kvar i dörren och stampar. 
Jag har grävt upp varenda kontakt, varenda person som är av vikt i 
Ryssland som jag känner till och bett dem komma dit, gång efter gång för att hävda behovet av och rätten till liv för 
min kära teater Helikon. 
När han nämner hennes namn är det som en kärleksfull pust. 
-När ingen längre kommer att komma, då kommer mötet bli av. 
Och beslutet kommer enhälligt vara, så när som på min röst, att hon ska överlåtas till staten och byggas om 
till kontor eller bostäder för dem rika. Det är som om mitt huvud är i Ryssland just nu 
och mitt hjärta får fritt spelrum att bearbeta motgångarna igenom föreställningen här i Umeå. 
Han ser ner i marken och cigaretten som han inte har rökt på medan han pratat är 
bara en lång asksvans. 
Den faller till marken, han fimpar och vi går in. 

Det blir en storslagen föreställning. 
Känslorna är verkligen i fokus och ensemblen sjunger med alla nervtrådar på rätt plats i kroppen. 
Dima har nog enligt min mening ändå haft huvudet på plats i Umeå 
tillräckligt mycket för att skapa magi. 
Han har visat sig vara regissörens Jago och fått stordåd att evolvera på scenen.

När premiären är över och det är dags för Dima att resa, bjuder han in mig och 
Kosma till sin lägenhet. 
Vi sitter vid det halta träbordet och dricker kaffe och te med örter i 
kantstötta koppar och på skrangliga stolar. 
Dima rensar bland sina saker och ger mig och Kosma kassar av ryska läkemedel, choklad och mat som han inte hunnit äta. Vi pratar om allt och inget. 
När vi har sagt hejdå och är på väg ner i trappan ropar han upp mig igen. Jag glömde att ge dig något. 
Han räcker fram en rysk, liten porslinsdocka med en vacker blå, guldbroderad dräkt och bruna, långa flätor. 
Ur huvudet sticker det upp ett snöre som man ska kunna hänga henne på 
backspegeln eller i granen kanske. 

Dima reser och vi saknar honom mycket.

När jag ibland tar fram porslinsdockan med snöret i håret, tänker jag tillbaka på Dima.
Jag hoppas att han mår bra och att Helikon är sprudlande vid liv. 
Jag står och tittar länge på dockan, sedan ler jag, jag upplever att Dima gett mig min egen marionett. 
Jag är kvinnan med marionetterna och just den som jag kramar i min hand ska få heta Helikon.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar