fredag 28 september 2012

Utan ursäkter

Minsta motgång i mitt liv har ofta varit en ursäkt till att inte försöka hårdare 
utan dra i handbromsen och vända tillbaka, nästan ge upp.
För det smärtar ju mindre om jag inte satsat alls och förlorar, 
än om jag ger allt och det ändå inte räcker till. 
Men detta går egentligen helt emot mitt levnads motto; ångra bara det du aldrig gjorde.

En av de mest betydande resorna jag gjort i mitt liv, var tillsammans med min mamma. 
Mamma är en underbar Montessorilärare, som varje dag inspirerar mig och gör mig stolt. 
Hon brinner lika mycket nu som för tjugo år sedan för barnen som hon jobbar med. 
Och hon har alltid mod och inspiration till att söka förbättring och till att förnya undervisningen. 
Hon vågar utan ursäkter ge allt för något som riskerar att misslyckas. 
2007 tog hon mig till Island och vi åkte buss runt hela ön på 7 dagar. 
Vi fick se mil efter mil av stenöknar, geysirar och glaciärer, vattenfall och varma källor, 
vulkaner och vulkaniserade nästan pulvriserade landskap. 
Stället som kom att bli ett viktigt landmärke och minne för mig heter Kirkjubæjarklaustur, 
där det ligger ett mindre berg precis intill hotellet som vi bodde på. 
På kvällen bestämde jag mig för att jag behövde gå en stund. 
Jag började vandra upp längs med bergets slingriga stigar och njöt av tystnaden och den klara luften. 
Solen sken fortfarande milt och var långsamt på väg ner för horisonten. 
Rätt som det var började stigen bli lerig och svår att gå på, 
mina skor blev snabbt genomvåta och jag var i färd med att vända om, 
då något sa mig att jag måste fortsätta. 
Med dyblöta fötter fortsatte jag då upp mot toppen.
Jag klamrade mig fast längs ett räcke som följde stigen och 
försökte hoppa jämfota över så många lerpölar jag bara kunde. 
Tidigare än vad jag väntat mig nådde jag vad som visade sig vara toppen och
en vacker bergssjö som på ett ställe kastade sig ut för branten i stora pumpande rörelser 
för att bli ett stormigt vattenfall. 
Mitt i fallet fanns en torr sten som hävde sig ut över stupet. 
Jag lyckas utan större svårigheter ta mig ut och sätta mig gränsle över stenen. 
När jag suttit en stund insåg jag att jag utan ursäkter tagit mig upp för berget och längre där till. 
Jag sitter mitt i ett vattenfall som med höga vrål kastar sig ut för klippan längs med mina fötter. 
Jag blir livrädd och känner hur allt svindlar runt omkring mig. 
Berget som innan verkat ganska litet har vuxit sig så stort på vägen upp. 
Jag försöker snabbt ta mig bort från stenen, men skakar nu så mycket att jag halkar flera gånger. 
Till slut lyckas jag komma oskadd ”i land” med gråten i halsen. 
Jag skyndar mig tillbaka till hotellet, skrämd över mitt eget mod.

För några månader sedan står jag i färd med att gå in på sökningen till Stockholm Operastudio (67). 
Jag har under det senaste året satsat allt, utan ursäkter, för att komma in på en operautbildning. 
Modet har tagit mig upp till toppen av berget i Hammarbysjöstad, 
där vinden har mojnat och jag står stadigt på marken. 
Livet har gjort ännu en vändning. 
Innan jag går in i salen där juryn sitter, ser jag hur jag befinner mig på stenen mitt i vattenfallet. 
Nu står jag där och jag liksom vattnet kastar mig vrålandes ut för branten, 
in i provsalen, utan ursäkter. 

Och vet ni?
Jag kom in!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar