onsdag 26 september 2012

Vindböjerskan

Solen steker och ingen svalka finns att få. 
Vi åker högre och högre upp för något som just nu tycks som ett stup 
och att det är vänstertrafik hjälper liksom inte, 
när denna halvgalna kvinna tutar och hytter med näven mot dem som kör förbi oss, 
eller dyker upp helt oväntade bakom parkerade bilar och går rakt ut i den smala gatan, 
samtidigt som kvinnan, som jag just träffat, pratar på, väldigt snabbt och väldigt entusiastisk, 
utan att verka andas emellan meningarna. 
Jag sitter som på nålar av bilresan upp för den oändliga branten. 
-Här är vi LOVE, säger hon när vi svänger in på en gata som verkar vara slutet av världen. 
Det ligger en liten äng, med en välkomnande hare som glatt skuttar förbi oss 
på ena sidan av blindgatan och de vackraste små engelska ”cottages” jag någonsin sett på andra. 
Med den obligatoriska rosenbusken klängandes längs med husväggen mot grinden till bakgården 
och heltäckningsmattan i vardagsrummet, är allt perfekt in i minsta detalj. 
Fast sötare och mindre. Liksom kvinnan. 
Inne i huset hänger stenar och kristaller i alla fönster och olika apparater, 
prylar och fotografier avlöser varandra på alla ytor som verkar finnas. 
Under en hög av prylmassorna finns en flygel och bredvid en annan hög 
står en liten soffa som har plats för två. Jag får ett glas vatten. 
-Nu LOVE! Let´s breathe. 
Äntligen andas vi ut!

Jag är (tack vare Anna Larsson och Göran Eliasson) hos Anna Sims, 
en underbar andningscoach och från första mötet en beundransvärd vän. 
Jag har åkt till England för att andas, vilket kan låta som en ganska enkel uppgift, 
men just nu står jag på vad som känns som berget Olympos och försöker tävla 
med andningsguden själv. 
Gurun skapad av luft. Vindböjerskan. 
Varje dag gör vi hennes övningar minst två gånger och det känns som att springa ett maraton 
(vilket jag aldrig har gjort, men kan inbilla mig svårigheten jag skulle ha med att göra det) 
Varje dag lär vindböjerskan mig att andas djupare och effektivare 
och visar mig konsten av att tämja mina lungor och tygla min luft. 
Utöver det gör vi galna utflykter med hennes bil och fnittrar som små skolflickor i timmar. 
När jag sedan på kvällen kommer till hotellrummet på Kings Arms, 
är det verkligen som att stupa ner i Kungens armar och slockna 
i samma stund huvudet nuddar kudden
med kramp i kinderna av allt fnitter.

Jag känner mig levande och styrkt av detta magiska möte 
och erfarenheterna jag får med mig av detta äventyr är ovärderliga. 
När jag ska åka ger Anna Sims mig en vacker rispappersask som är låst med en träpinne 
igenom två öglor. 
Hon säger att asken har hon hittat hos en kvinna som har en liten affär i skogen på berget 
och tinget i asken kan sjunga utan att behöva andas alls. 
När hon åkt sliter jag upp asken av nyfikenhet. 
Där ligger en metallskål och en träklubba på ett hav av papperstrimlor, 
inlindad i en näsduk. 
Jag har av vindböjerskan fått en sångskål som används av asiatiska munkar 
för att resonera med det tredje ögat. 
Den högsta formen av att böja vind.
Jag ler och stänger varsamt asken och stoppar tillbaka träpinnen genom öglorna. 
Det är en av de finaste gåvor jag någonsin fått och jag värderar den högt, 
liksom mina kunskaper jag fått av den sprudlande vindböjerskan Anna Sims.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar