torsdag 18 oktober 2012

Adam Spreadbury-Maher - regissören och kalsongerna

Han drar av sig t-shirten och de yviga lockarna faller fjädrande ner över axlarna igen. Adam Spreadbury-Maher slår på vattenkranen och låter vattnet rinna medan han löddrar ansiktet med rakgel. Jag sitter med pirr i magen på en stol bredvid honom i logen och våra blickar möts i den stora spegeln framför oss.

-Okej! Harklar jag mig, då börjar vi. Min första fråga tror jag mig veta svaret på, men jag frågar för att få med det i intervjun;
Hur förbereder du dig inför ett jobb? 
Men när Adam börjar prata förstår jag att jag inte har en aning. Han lyfter lite på hakan och rakar höger kind medan han svarar.
-Från början! Jag tar reda på vad som hände då, innan kompositören ens hade komponerat verket. Varför ville kompositören tonsätta det verk han gjorde. Ofta tonsattes redan befintliga pjäser. Jag vill veta varför kompositören valde just den pjäsen att tonsätta. Jag försöker få tag på just det som kompositören och librettisten läste för att förbereda sig.
Han gör kinderna till ballonger och rakar mitt på höger kind. 
-Då kan jag börja se vilka val de gjorde. Om de valde att ha kvar scenanvisningar eller inte, om de tog bort karaktärer eller kanske valde att slå ihop två roller till en. Varför gjorde dem det? 
Adam sköljer rakhyveln under det rinnande vattnet, håller bort det vackra lockarna från ansiktet och börjar raka sig på vänster sida av ansiktet.
-När jag har kommit under skinnet på kompositören tar jag mig an omgivningen. I vilken tid hade operan premiär. Vad sa publiken, hur länge gick den, översattes den till andra språk, gick den i andra länder osv. Nu är en bra stund att börja titta på musiken. Vilka musikaliska val har han gjort för att berätta händelseförloppet. Händer det mesta i musiken eller librettot. Vad säger alla roller om sig själva och alla andra. Vad står verkligen i de scenanvisningar librettisten och kompositören valt att ha med. 
Han sköljer åter rakhyveln, drar ned överläppen och duttar försiktigt med rakhyveln under näsan.
-Nu vet jag hur jag vill förhålla mig till scenen. Jag har självklart även hela tiden nära relation med scenograf och kostymör för att veta åt vilket håll jag vill dra operan och sedan låta den hamna. Jag är väldigt noga med att konkretisera vilken historia jag vill berätta. 
Han rakar hakan och tvättar av ansiktet.
Vad väntar du av sångarna? 
Adam stannar upp....-förlåt love, jag behöver moisturizer. Har du någon?
Jag tittar förvånat på honom. -nej, tyvärr, nej det har jag inte. Han springer snabbt ut ur logen och jag hör hans fråga eka i korridoren. När han kommer tillbaka har han fått sin moisturizer och han börjar ta av sig byxorna.
-var va vi? 
Jag behöver tänka en extra gång innan jag hittar tråden igen. Den slitna källarlogen får mig att förflytta mig tillbaka till tidiga tonår på högstadiegympan, i de så slitna (inte här i Osby) mögel luktande omklädningsrummen, då det var spännande att se en kille i kalsonger, på något tonårs stinnt sätt. Nu är det också "spännande", men snarare p.g.a. situationen; att sitta i en loge i Osby någon timma innan premiär och intervjua en halvnaken regissör. Det är en upplevelse jag inte tror mig få uppleva igen i hela mitt liv. 
(med tanke på det stundande debatten om operasexism, bör jag därför tillägga att Adam och jag är vänner och han har nyligen gift sig med sin underbart mångfacetterade man Francisco Budny Maher som är någonstans i byggnaden under detta tillfälle och att Kosma, min kille sitter vägg i vägg. Då var det klargjort)
- allt jag väntar av sångarna är att de är förberedda och är villiga att jobba hårt, 
Han drar på sig ett par knallröda byxor.
Offrar du något för ditt arbete?
Först tycks han inte riktigt förstå frågan. Han tittar förvånat på mig och jag klargör vad jag menar. Offrar du relationer, andra drömmar, livsstil p.g.a. konsten?
-Ja självklart! familjen och vännerna i Australien då jag nu bor i London. Och även de jag har här blir ju lidande för att jag jobbar så mycket.
Vad är viktigast i en arbetsprocess? 
-Processen , att se till att sångarna känner sin egen roll bäst
Jag säger alltid till sångarna, alla jag jobbar med; låt oss pröva allt, de dåliga idéerna kommer att sina ut av sig själva. Så att då, när vi står där på premiär dagen som idag, kan vi säga, det här är precis den Tosca vi ska förmedla. Det finns inte en chans att den hade kunnat bli bättre, vi har ju prövat allt vi kunnat komma på! Det är så bra som det bara kan bli.
Han drar på sig en skjorta full av ugglor i olika färger och former. Han är verkligen något extra den här Adam. Han vet så väl vem han är och vad han står för. Min nästa fråga kommer av bara farten.
Vad inspirerar dig? Hur finner du inspiration? 
-Arbetet ger mig inspiration. Men jag vill också berätta något med operan. Jag är inte rädd för att göra opera lättillgänglig för alla. Kompositörerna förutsatte att deras verk skulle översättas. Det tar jag vara på. Många kompositörer hörde många översättningar under sin livstid, så varför känner operahusen sig ofta tvungna till att ha originalspråk? Jag vill hitta lösningar på problemen, ta bort väggen mellan scenen och publiken. Det är min drivkraft och min inspiration. 

Med de orden lämnar vi logen och går ut till Toscateamet för att någon timme senare se dem segra i slaget om OsbyBorgen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar