fredag 2 november 2012

En glimt av Helena Juntunen

En stor förebild och god vän till mig är sopranen Helena Juntunen. 
Hennes karriär har skjutit i höjden och hon jobbar nu över hela världen. 
Bryssel, Wien, Aix-en-Provence, London, Geneve, Lyon,Tokyo, Malaga, Minnesota, Salzburg 
och Paris, är bara några av de ställen som karriären tagit henne till. 
Hon är så vacker både på och utanför operascenen och lämnar varken det vokala 
eller sceniska åt slumpen.
Denna sköna Helena är inte från Grekland utan från Finland: 
Nokia och de tusen sjöarnas land.
Förvisso säger min pappa (som är finsk) att Sverige har fler sjöar än Finland och att Nokia är skit.
Men om vi bortser från det så kommer Helena i alla fall från Finland: 
saunans och Koskenkorvans urmoder och det är inte så dåligt det heller.

Helsingfors visar sig från sin bästa sida. 
Det är en solig novemberdag och jag bor på det supermoderna hotellet Helka, 
som har stora tyger med fotografier av hjortron på, i taket. 
Helena möter mig i lobyn och vi går igenom staden i ett raskt tempo, 
medan hon berättar om alla byggnader och platser vi passerar. 
Hon är så otroligt intelligent och sprudlande och verkar veta allt om 
den frostigt glittrande väg vi tar. 
Hon har varit på minsta lilla teaterscen och räknar upp deras senaste föreställningar 
som hon så klart har sett allihop. 
Det ena kulturarvet avlöser det andra och flera ställen är kulturella oaser att sitta 
och läsa en bok på och ta en öl, bland likasinnade kufar som en själv. 
Sådant får man göra i Helsingfors, sitta ensam och läsa på en bar med en kall öl 
eller en kosken framför sig, det är socialt lagligt som tystlåten, hårdnackad finne. 
Vi kommer till ett vackert hus med ett stort stenvalv som stolt vräker sig upp över våra huvuden 
och en vacker järnport som likt ett fort håller fienderna borta. 
-Här bor jag, säger Helena och så börjar vi klättra upp för de många trappor 
som leder till hennes dörr. 
Det är högt till tak och vacker akustik i lägenheten. 
Väggarna är täckta med böcker från golv till tak och ändå känns lägenheten så ”Helenskt” 
jordnära och rakt på sak. 
Jag känner mig hemma i samma stund som jag kommer innanför dörren. 
Vi tar en kopp kaffe och ett underbart glas kallt vatten och börjar jobba. 
-Promenaden gjorde dig gott, säger hon och ler. 
Och jag känner hur köldrosorna på kinderna försvinner och fötterna långsamt får tillbaka känseln. 

Senare den veckan finner jag mig i ett sällskap, som kommunicerar högt över min intelligens. 
De citerar teatermanus och poesi av engelska poeter, som de har läst från pärm till pärm, 
på tusentals sidor. 
Trotts detta känner jag mig inte malplacerad. 
Mellan tuggorna av spanska köttbullar och vitlöksdränkta sniglar 
(som jag aldrig smakat förut) förvånas jag över hur Helena lyckas lysa upp hela bordet 
med både sin skönhet, godhet och intelligens. 
Jag tänker att självaste sköna Helena hade bleknat i skuggan av ”min” sköna Helenas utstrålning. 
Den finska tystlåtenheten försvinner i ett rus av Lonkero och glada skratt som 
drunknar i Helsingfors nattens kalla mörker.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar