onsdag 7 november 2012

En glimt av Yngve André Søberg

En sångare jag tycker är värd att rikta blickarna emot är basbarytonen Yngve André Søberg. 
Yngve är fast anställd på operan i Oslo och medverkar 2012 bland annat som Hobson i 
Peter Grimes och Marcello i La Boheme. 
Han har en trygg varm stämma som får en att smälta totalt. 
(Säg inget till Kosma) men jag blir lite kär i Yngve varje gång jag hör honom sjunga. 
Hans röst framkallar ”liksom” 14 åringen i en och man blir kär på det där pop-bands-kära-sättet 
då man bara vill stå vid scenkanten och skrika sig hes av lycka, för han är verkligen den 
ultimata hjärtekrossaren i operavärldens ”boyband”.

För några år sedan var Yngve i Stockholm en sommar och hälsade på. 
Vi lät uteserveringarna avlösa varandra och utflykterna var många, 
fyllda med prat och skratt. 
En kväll när vi var på väg hem genom Stockholmsnatten till vår lägenhet på Folkungagatan 
stannade en spinkig, krokig, berusad...man (han var i 30 års åldern) framför oss. 
Han puttar till mig för att komma fram till Yngve, 
då Yngve ställer sig framför mig och motar bort den fulla mannen.
-Vill du ha spö? Säger mannen, väldigt luddigt. 
Yngve tittar på honom. 
-Ursäkta vad sa du? Vill du ha hjälp? Frågar han vänligt. 
Mannen vinglar till och svingar sin knytnäve, men missar med ungefär två meter och faller i backen. Yngve hjälper honom upp och då vaknar mannen till. 
-Jag ska fan slå ner dig. Först nu förstår Yngve vad killen sagt. 
-Men vad har jag gjort? Du knuffade min vän och jag ville inte att du skulle göra det igen. 
Mannen svarar bara att han ska få spö. 
Då sträcker Yngve lite på ryggen, inte mycket, bara lite. 
Drar in minimalt med luft i bröstkorgen, men den spränger som om han andats in ljudligt. 
Mannens vän som stått tyst bredvid reagerar nu och försöker få bort sin vän 
som tycks kort som en stubbe genomfört med Yngve som står där som ett stort, majestätiskt träd. Men mannen vill inte lyssna på sin vän. 
Han svingar sin näve mot Yngve igen. 
-Jag vill inte slåss mot dig, säger Yngve och stannar mannens arm i slaget, 
som om han fångat en fluga. 
Han säger snällt till vännen att ta mannen där ifrån 
och vännen lyckas efter mycket om och men att släpa med sig mannen en bit bort. 
Det har varit en ganska hätsk situation, men Yngve står stadigt och lugnt på marken. 
Han andas ut och blir till sitt vanliga jag. 
Som en Transformer (tänk att jag ens vet vad det är). Jag står där ljudlös och förvirrad. 
Utan att hota, skrika, slåss...har Yngve i ett andetag blivit livsfarlig bara av sin hållning. 
Ändå har ögonen speglat samma trygga lugn och godhet hela tiden 
då mannen stod där och muckade. 
Jag kramar hårt om Yngve och vi går vidare in i porten och låter tankarna 
på mannen vara som bortblåsta.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar