torsdag 29 november 2012

Gästbloggare: Anna Eklund-Tarantino

Nu är det tyst. Han har lagt sig, två våningar upp. Hans glada kvällssång har stillnat.
Kanske skulle man tro att det är skönt. Kanske är det skönt, jag vet inte.
Från att ha levt ett liv där varje stund på dygnet varit full beredskap för att inte något allvarligt ska hända, med toalettdörren öppen, sittandes på kanten av stolar, beredd på det stora utbrottet, vaknandes av minsta knäpp på natten med vetskap om att min djupa sömn kan innebära livshot för småsyskonen…
Och nu..
Nu jobbar jag oavbrutet för att inte känna av det stora hålet.
Det är inte så att harmonin infinner sig när han har flyttat hemifrån. Han är glad och stolt och stor och mår fantastiskt bra i sin egen lägenhet med assistenter dygnet runt. Ordning, reda och lugn.
Ibland går jag upp och knackar på. Om han vill, blir jag insläppt, inte alltid. Jag ber om en kram och får den. Vi kramas länge. Sen vill han vara ifred. Han övar.
Så mycket kamp, och så framme vid något som blev så mycket bättre än jag vågat hoppas på.
Jaha. Så blev livet så enkelt att det känns som om jag fuskar. Att det inte är på riktigt. Lite akuta besök på barnsjukhuset då och då håller mig kvar. Jag kastar mig in i omöjliga projekt. Startar festivaler, snor runt, spelar in skivor, är med i kampanjer, kämpar mot orättvisor, springer och tränar, startar konsertserier, jobbar tills jag somnar över datorn. Jag har visioner och nu kan jag förverkliga dem. Plötsligt får jag oväntade hedersuppdrag. Jag kan dela med mig av min kunskap som jag fått
 I familjen ska vi hitta varandra. Mellansyster som alltid försvarat sin storebror trots att han gjort henne så illa. Lillebror som gömt sig under borden av skräck och så maken och jag . Vi bråkar och fäktar och famlar.
Jag har fått leva på riktigt. På kanten till avgrunden i varje stund. Svart eller vitt. Tårar men så många skratt. Stunder då tiden stått stilla av skönheten i det riktiga och verkliga. Stunder av här och nu. Det vi också i sällsynta ögonblick får uppleva i musiken. Här och nu. Det jag tror kan uppträda i krig.
Sömnen kommer inte gärna. Då inte längre hjärnan är fylld av alarmberedskap bubblar kreativitet och idéer upp som en flodvåg.
Fortfarande är han min läromästare.
När han ska uppträda går han upp kl 05 varje morgon och övar. Han blir arg då man stör honom. Han övar om och om igen. Sjunger. Spelar. Han kryssar antalet dagar det är kvar till uppträdandet. Inget lämnas åt slumpen. Högt skanderar han det han ska säga som presentation framför spegeln. Om och om igen. Den stora konstnärens kompromisslöshet.( Jag tror inte att Beethovens kompositioner hade mått så bra av lite skönt facebookande). Att lyssna till den inre rösten av vad som egentligen kallar. Det ska jag lära mig. Det vill jag lära mig.

Hej!
Jag heter Anna Eklund-Tarantino och är utbildad operasångerska och har gjort ett trettiotal huvudroller. Jag jobbar också som personlig assistent, arbetsledare, producent av konserter och festivaler m.m.
Jag har tre barn. Mattias 18 år med Downs syndrom och autism, Mikaela 11 år och Oscar 7 år. Jag bor i Solna och i Dala-Floda i Dalarna. Jag har startat en festival i Dala-Floda där  ”specialbegåvade undomar ” är varmt välkomna att vara med i operauppsättningar.
Jag är en rätt glad skit och tror att man kan forcera berg med övertygelse och glatt humör.
I helgen släppte jag en Mozartskiva och på fredag är jag med i en intervju med Gunilla Brodrej  på Expressen på itunes. ”Ligga med Gunilla Brodrej”.
I sommar kommer jag att producera halva ”Musik på Slottet” tillsammans med Maria Lindal som leder Rebaroque.
Jag kom just hem från en turné i Australien och har projekt i Sydafrika som väntar.

1 kommentar:

  1. ....haha som alltid i såna här "märkvärdiga?" sammanhang inte ett ord om internets betydelse för spridningen av artisteriet(på gott o ont, men ändå)...d r både bakåtsträvande o faktiskt orättvist åxå tycker pixi särskilt när många av Annas YTklipp håller väldigt hög klass o där även artister SYNS o d r d som r framtiden! http://youtu.be/ha7-L4cQbkc

    SvaraRadera