onsdag 14 november 2012

Paulina Pfeiffer - Wonder woman

Som om det vore för sex år sedan rusar Paulina emot mig och ger mig en kram i korridorerna av mitt berg i Hammarby Sjöstad. Då, för så många år sedan gick jag klassisk sång och hon operastudion år 2 och jag såg upp till henne som en superkvinna, lika mycket nu som då. Det känns som om tiden stått stilla och väggarna skvallrar fortfarande om hennes otroliga person. Vi går och gör ett photoshoot och sedan värmer vi oss från oktobers 10+grader på ett mysigt bageri i den lilla leksaksstaden, denna vackra sjöstad. Vi fnittrar och jag pratar och jag kommer mig knappt för att börja intervjun, men har ändå några frågor som jag bara måste få svar på. Så vi lägger ifrån oss bullar och koppar och sätter igång.

Vilken var din debut? - Det jag tror att min agentur anser som min debut är när jag var i Paris och gjorde Adalgisa i Norma. Men jag ser nog snarare Södertäljeoperan som min absoluta operadebut. Det var mitt första betalda jobb och jag fick göra en hel roll. Jag gick fortfarande i skolan då, men på skolan hade jag bara gjort utdrag ur operor, så det var något nytt för mig. Det var när Södertäljeoperan satte upp Mefistofele. Jag sjöng Margareta. Om jag var nervös? Nej jag minns inte att jag var det, det brukar jag konstigt nog inte vara. Vincent skojar ibland om att jag är lite robotaktig när jag är knäppt lugn innan något framträdande.
Visst känner jag förväntan och pirr, jag vill känna av det när det är en föreställningsdag. Men inte mer än så. Mer ett ”nu jäklar kör vi”.

Paris var fantastiskt. Fantastiskt och jätteroligt. Jag sökte dit medan jag gick sista terminen på Operahögskolan och de erbjöd mig först rollen som Norma. Men jag tackade nej. Det kändes som en för stor uppgift att få direkt efter skolan. Istället gjorde jag Adalgisa och kom dit väl förberedd och kände att jag hade marginaler. Att vara där själv utan familj lärde mig massor. Jag lärde mig vad man måste vara säker på; veta hur man vill sjunga och vad som är bäst för just min röst. Eftersom varje dirigent och regissör alltid har sin idé av verket. Då måste man ha båda fötterna på jorden och veta vad man gör. Vi gjorde Norma med tidstypiska instrument, vilket betydde att allt var lite lägre stämt, och dirigenten ville ha nästan dubbla tempin än vad man nu normalt brukar göra. Regissören ville ofta att jag skulle hoppa upp på en häst eller göra kullerbyttor. Jag tycker att man alltid ska våga prova regissörers och dirigenters idéer, för att sedan känna vad som funkar för en och inte. Man kanske inte som Norma kan hoppa omkring och göra kullerbyttor medan man sjunger, vilket hon inte ville. Regissören blev lite irriterad på henne och sa att -Men Paulina kan ju, och tittade förevisande på mig. Men jag kanske inte ens sjöng då. Det är ju lite svårare att orka göra tokigheter samtidigt som man sjunger Norma, denna jätteroll. Vi skrattar. Det är underbart vilken självdistans hon besitter. Jag blir så inspirerad av Paulinas syn på livet och på yrket. 
-Jag vill inte vara SOLIST, då man inte vill kännas vid kör och orkester. Alla behövs. Vi gör alla det här tillsammans och alla jobbar lika hårt för att vi ska lyckas beröra en publik. Det är det som är så kul t.ex. nu på Folkoperan, vi sitter till och med i ”orkesterdiket” och sjunger. Vi är en enhet.

Vad gör du för förberedelser? -Jag tycker om att ha gott om tid när jag ska lära in ett nytt stycke. Ha tid med instuderare och språklektioner om det behövs. Det längsta jag har vetat om ett jobb var drygt ett år i förväg. När man börjar sceniska repetitioner måste det musikaliska sitta i kroppen. Det är skönt att lära sig musiken och sedan kunna lägga den åt sidan. När man tar upp det igen så har man lärt sig så mycket. Det är konstigt och spännande hur mycket vi arbetar i vårt undermedvetna. Om jag korvstoppar, då minns jag ingenting två månader senare. En sak som hände mig under uppsättningen av Blåskägg var att vi bytte ut en del text som inte fungerade riktigt, ganska tidigt under repetitionsperioden. Inte så mycket, bara några ord här och där. När Terje, som sjöng Blåskägg, sedan under en föreställning gjorde något oväntat sceniskt, kom helt plötsligt den gamla texten ut ur min mun. Jag hade hunnit sjunga på den gamla texten under ganska lång tid innan vi ändrade. Så där kom den, när det hände något ovant.

Har du gjort offer? -Inte än. Men om jag får barn kommer jag nog att känna annorlunda. Och jag vill ju ha familj. Men inte just nu. Jag är så nöjd med hur jag har det och jag vill smida medan järnet är varmt, om det nu är varmt. Vi skrattar igen. Jo men det är det ju säger jag. -Ja, men jag har inte gjort några offer än i alla fall, säger hon. Att Vincent är på ett annat ställe (Berlin) är jobbigt så klart, att behöva vara ifrån varandra. Först kändes det bra att få längta lite. Men nu har jag längtat klart, nu är det inte kul längre. Hon skrattar. 
Men jag njuter av att han får göra saker som utvecklar och styrker honom och att jag får göra det som utvecklar och styrker mig. Det skulle vara egoistiskt av mig att begära att han skulle sitta här, när han så tydligt får ut så mycket av sin resa där. Han begär ju inte det av mig heller. Men till våren har jag inte så mycket jobb och kommer att åka dit och träffa coacher. Kunna ta det lugnt och börja jobba på nya saker.

Vad inspirerar dig? -Produktioner. Bra sångare, som Ulrika Tenstam denna urkvinna. Att se henne stå på scenen i Maskeradbalen inspirerar mig. Människor som ger järnet. Men även en promenad så här på hösten i vackert väder eller att jogga, träffa vänner. Livet inspirerar mig.

Om du fick gå studietiden igen skulle du göra något annorlunda? -När jag sökte Operastudion, så sökte jag deltidsutbildningen. Men när jag fick hem brevet så stod det att jag kommit in på heltid. Jag trodde att det blivit något fel, så jag ringde till receptionen och sa att det måste stå fel på mitt papper. De sa förstås att det visste ju dom inget om. Men det visade sig att det stod rätt och jag kom till skolan utan att riktigt veta vad jag ville eller vad som förväntades av mig. Många andra studenter var redan så inställda på att söka och komma in på operahögskolor och laddade och mådde till och med kanske lite dåligt. Jag hade först inte tänkt mig en karriär som operasångerska. Jag ville bara sjunga ett år innan jag påbörjade ”riktiga studier”. Jag drogs dock med i sökandet och förberedelserna men i någon slags naiv lustfylldhet. Det skulle jag vilja uppleva igen. Hade jag vetat om allt hårt arbete och de prövningar jag faktiskt skulle ställas inför så hade mina upplevelser säkert blivit mer kravfyllda.
Jag sitter förvånad där och insuper hennes minnen. Livet som operastudent är för många kantat av prestationsångest och händelser man anser livsviktiga att de ska inträffa för att man ska lyckas. Men här sitter hon och säger att hennes utbildning har varit lustfylld och kantad av lek. -Men när jag står där, fortsätter hon, när jag står där på sökningar eller föreställningar då är det blodigt allvar. Och ju mer tiden går sätts det större och större press på en, ju högre förväntningar har folk. Det är förväntningarna som är jobbiga. Både mina egna och andras. Jag frågar mig alltid om jag kan leva upp till dem? Men jag kan bara försöka göra mitt bästa, mer går inte. Jag är tävlingsmänniska och tävlar alltid med mig själv för att utvecklas, men jag är ödmjuk inför uppgiften. Jag är så lycklig att jag får jobba med det här, för det är ingen självklarhet.

Do or don´t do? -Man ska! Om man känner att man måste. Sen är det jättemycket som är negativt på vägen. För man står och blottar sig hela tiden och alla tycker alltid något om en. Men det positiva överväger. Jag har ett minne från Bohème då jag och Rodolfo i sista akten sjunger om min mössa, när jag ska dö. Då under en föreställning, hände det där magiska som man arbetar för och önskar att hitta. Jag, Rodolfo, dirigenten och orkestern var ett och tiden stannade. Det är fantastiskt de få gånger när tiden stannar, man vill bara vara kvar i det ögonblicket för evigt. Då känner jag hur lyckligt lottad jag är som får vara med om detta. Just jag. Men jag blir ledsen när jag ser så många sångare som är jätteduktiga artister och som går runt och inte har jobb. Det gör mig beklämd. Men jag skulle ju aldrig råda dem till att inte göra. Det finns så många vägar man kan ta för att komma fram till samma mål.

Jag stänger av inspelningen på mobilen. Det finns inget och ändå så mycket mer att säga i detta ögonblick. Superkvinnan och jag sitter en stund till och pratar om allt och ingenting. Det känns som om min energi fördubblats och jag åker hem med ett leende och nya tag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar