fredag 16 oktober 2015

Bilförsäljaren och snickaren

Som om jag vore en trasig bil pekar jag noggrant ut mina brister och tillkortakommanden, innan jag ens har tagit en ton. Jag är så rädd för blottandet att jag gör det ÅT personen som sitter framför mig vid pianot, innan denne ens har hunnit fattat sin egen uppfattning. -Här är lite rost och motorn behöver servas, bromsklossarna är nog lite slitna och bilen är ju inte riktigt "rätt" nyans av blå. Så beter jag mig, som en dålig försäljare av begagnade bilar. Och det är så fruktansvärt svårt att stå där rakt upp och ner och stå för sig själv och sitt instrument. Det är ju jag, min kropp, mina erfarenheter, min musikalitet...min själ, som ska bedömas och tolkas av någon annan. Pianisten/sångläraren/coachen/iblandKosma - tittar på mig! Emelie, jag vet att du kan sjunga! Du behöver inte bevisa det. Nu jobbar vi på detaljerna, hantverket. Mitt hjärta slår hårt i bröstkorgen. Det är klart jag vet att det är därför jag är där! Inte för att bevisa något för någon, utan för att lära mig mer. Få fler verktyg i MIN verktygslåda. Då kan jag ju inte stå där och bygga något, när jag ännu inte blivit erbjuden verktyget till att bygga det. Jag lägger ner hammaren och sågen. -ok! Låt oss prata spikar!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar