fredag 9 oktober 2015

Ner för kullar och upp för berg

När man har en dröm att bli operasångare finns det en flaskhals, nej, ett nålsöga man vill ta sig igenom; nämligen att komma in på en operahögskola. Jag är helt övertygad om att man kan ta andra vägar för att komma fram till samma mål, men nog kan man säga att operahögskolan är den närmaste? Jag har lyckats ta mig igenom nålsögat, ut på den vackra vägen som lovar att ta mig framåt utan kringelkrokar och sidospår. Vart jag hamnar kan vägen inte säga, men den kan ge mig trygghet de kommande tre åren. Det är min första dag på utbildningen. Allt är nytt. Ny stad, ny lägenhet, ny person som jag bor med, utan min man, min hund och mitt hus. Ny säng, nya gatunamn, byggnader, lärare, klasskompisar, förväntningar, förvirringar, system, nycklar, salar, papper, scheman, PUNKT. Andas! Två timmar innan jag ska vara på plats vaknar jag, fixar mig och går iväg. Vägen är nästan rak, men med små kullar som leder mig upp och ner i en rask takt under en timma, innan jag når Götaplatsen. Jag är överlycklig! Utbildningen verkar (och har visat sig vara) fantastisk!!! Den är bättre än jag någonsin vågat hoppas på. Det är en fin klass jag möts av. Med tre sopraner, tre tenorer och så jag. Under de två första veckorna inser jag hur fint utbildningen är planerad. Hur anpassad den är efter oss och våra behov och mål. Jag svävar fram på små rosa mål och går varje dag hela vägen till och från skolan. Utan problem tar jag mig upp för mitt berg och fyra trappor utan hiss. Plättlätt! All undervisning sätter igång nästan helt en vecka efter skolstart. Drama, kammarmusiksföreläsningar, sånglektioner, rörelse, instudering och tal och från och med tredje veckan är vi i full galopp framåt. Jag känner hur jag rusar fram på vägen. Hur mina krav på mig själv växer. Kullarna på väg till skolan blir backar och till sist berg att bestiga varje dag och jag kippar efter luft både dit och hem. Halva tiden väntar jag på att någon ska "avslöja" mig, jag ska ju inte vara här! Jag hade ju bara tur! Jag kan inget egentligen! Jag är en bedragare. Andra halvan jobbar jag som en galning för att bli bäst! Varje dag, mer än jag någonsin jobbat. Intensivare, mer strukturerat. Det går inte ihop. I mitt huvud går det inte ihop. Jag vet inte vem jag är riktigt längre. Allt har så fort ändrat förutsättning. Kullarna har blivit enorma berg, promenaderna har blivit maratonlopp. Jag låter inte längre som jag gjorde i våras, för en månad sedan, en vecka, igår. Vem är jag? Det vet jag inte! Jag åker spårvagn hem. Orkar inte längre gå, hinner inte, vågar inte, VILL inte! Men jag måste gå den sista backen upp för att komma "hem", klättra upp för de fyra trapporna nästan på knäna. Uppgiften tycks mig för stor, kraven för tunga att bära med mig upp för backen. När jag svettig, andfådd och illamående kommer innanför dörren, kastar jag av mig jacka, skor och väska och slänger mig ut på balkongen för att få luft. Det har hunnit bli mörkt och jag möts av en utsikt som är bedövande vacker. Jag ser nästan hela Göteborg! Och överallt lyser det från stadens alla fönster. Backa teaterns vita neonskylt och Masthuggskyrkans upplysta fasad. Helt plötsligt inser jag hur fullkomligt värt besväret det är. Att vägen FÅR vara en uppförsbacke. Hur det ibland får kännas läskigt, nervkittlande och jobbigt. För utsikten är värd det. Varje dag går jag utanför dörren, öppen för nya äventyr, erfarenheter, insikter, kunskap och kommer hem till min utsikt, men som en annan människa. Utsikten är den samma, men ögonen som ser på den förnyas gång på gång. Är det svindlande och läskigt? JA! Men det är värt det!!! Var ända litet steg är värt det.

1 kommentar:

  1. Tanja Soininen10 oktober 2015 23:02

    Jag vet precis hur du känner, och man har kommit en bra bit på vägen mot utveckling när man kan erkänna sina tvivel och sina förhoppningar (som du gör). Känslan att man snart kommer att bli "avslöjad" tror jag många kan känna igen, även jag, haha...I början av nya faser i livet tappar man fotfästet en stund...det är otäckt, men som du är inne på- med det nya kommer nya möjligheter, nya vägar :) Stor kram! Trevlig läsning :)

    SvaraRadera